F-n jag är i England

Oavsett hur gammal man blir, och jag menar inte att jag är gammal, slutar man aldrig bli uppspelt för de minsta sakerna. Som att nån från kåren skulle ringa och fråga om jag inte ville jobba. Vilken känsla att kunna säga:
"Skulle vilja men, jag är i England". Fy fan. Jag är i England!

Igår satt jag vid en dator på biblioteket och skrev ett mejl till Siri om vad man skulle packa inför resan till Brighton, och nu, inte utan att ha känt varje bula på vägen, sitter jag ändå här. Äntligen i Storbritannien!
Visst, jag har redan haft hemlängtan, flyttat runt en massa i jakt på permanent boende, hamnat någorlunda efter i skolan och, ja, juste ja, jag är sjuk.
      Ändå, det kan väl bara bli bättre efter detta, eller hur?!

Jag hade faktiskt velat jobba om jag varit i landet. F-n vad skönt det känns att säga så :D