Snowcap

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg som tyvärr inte kom med. Inte som att det finns någon chefsredaktör som ansåg att "inlägget" innehöll olämpliga kommentarer utan datorn hakade upp sig (som alltid när man skrivit något man är riktigt stolt över) och utan förvarning bröts internetkopplingen. Vanligtvis sparas texten men nope, nu var det borta. Jag som suttit i en halvtimme och brainstormat fram minst ett dussin fyndiga meningsformuleringar, känt mig superduktig och kreativ. Vilket inte händer varje dag!
Du ser, det här är anledningen till varför jag inte är vidare förtjust i elektronik, eller "inte teknisk av mig" för varje gång jag försöker mig på att använda den moderna teknologin hakar den dumma datorn upp sig och förstör min strålande humör. Dock, som den eviga optimisten (Jo, jag talar om mig själv- Schhhh Jojo, jag är visst optimist), ska jag försöka mig på ännu ett försök.
Nu i sällskap med en kopp med mellanrostad kaffe (lite socker) och GD här bredvid mig ska jag se om jag får ihop lite. Om datorn nu tycker om mig...

För det första måste jag berätta hur stolt jag är över att ha lyckats kliva upp innan klockan elva på förmiddagen. Idag jag jag till och med upp tjugo över 6! Mina ögon är visserligen fortfarande halvöppna men med ett par koppar kaffe ska det gå att bota. Nu får jag äntligen komma igång med studerandet innan det blir så sent att jag anser det vara dags att se på teve innan jag lägger mig, för att sen ändå vara uppe till ett på natten. Snacka om dålig cirkel. ¨

Vidare från morgonens bedrift - att lyckas kliva ur sängs - så har de senaste dagarna spenderats under solen och nu när jag är lite solbrun kan jag inte längta mer efter sommaren. Visst, jag kommer jobba på färjan, missa midsommar och behöva förbereda mig inför höstens studier men aldrig har jag längtat mer efter det. Att få köpa en ny säng, salt & peppar behållare och min absoluta favorit, en splittrans ny kaffebryggare! Det låter fånigt, och tro mig många har skrattat när jag delat med mig om mina dröm-inköp som student men jag bryr mig inte.

Nu när studenten närmar sig känns det konstigt att veta att tre år har passerat. Alla gymnasietjejerna har påbörjat studierna och en av dem är snart klar som journalist - nu måste jag skrika ut att jag är otroligt stolt över alla dem. Men nu längtar jag efter att få lämna Gävle, för det absoluta värsta jag kan göra är att stanna kvar i den här staden. Elva år efter att vi flyttade hit räcker det. Det kommer bli kul att återvända för att träffa kompisarna, dock har jag insett efter att flera "utifrån" påpekat det, att folk här är ovanligt otrevliga.
Nästan som att de som har jobb och anses vara framgångsrika endast vill att deras nära och kära ska jobba här, för att på så sätt driva bort alla andra och få staden för sig själva. Jo, jag beundrar människor som har kommit någonstans, kämpat för att få sitt drömjobb men en viktig del av en person är förmågan att kunna se andra människor på samma nivå. Inte se ner på andra eller tro att man är lite bättre än dem. Vilket känns som genomsnittet av befolkningens åsikter. 

-

Nu är det dags för en sen frukost och sen bär det av till stadsbiblioteket för lite franska!