Till mamma & pappa
Med lillasyster på andra sidan av en skype-dejt,
Att flytta hemifrån är något som man brukar drömma om från det att man blir tonåring och helt plötsligt ser sina föräldrar som inkräktare i ens privatliv. Så mycket privatliv som man tyckte att man hade när man var 15 iallafall. Nu menar jag absolut inte att jag på något sätt ogillade mina föräldrar, tvärtemot, däremot så kunde de vara jobbiga och tjata. Det var om allt. Allt från betyg, att man skulle plugga lite mer än man gjorde, inte vara ute sent, vara snäll mot sina systrar (trots att de inte vara så snälla tillbaka), bara för att man råkade vara "äldre". Med ETT år!
Man skulle inte vara uppe för sent, inte se på för mycket teve och så återigen med betygen. För de var ju så viktiga!
Idag så finns det inga människor som jag älskar, respekterar eller beundrar mer än mina föräldrar. Inte bara för att de har älskat oss (jag och mina systrar är alla väldigt envisa, kaxiga och har alltid rätt = inte enklaste att ha göra med!). Utan för att de alltid har velat, satt krav på oss för att vi ska sträva efter att alltid vara så bra vi bara kan bli!
Sedan har envisheten ibland satt stopp och med armarna i kors vet jag inte hur många gånger jag vägrat att göra det mamma sagt åt mig att göra. Men, till slut lärde jag mig. Att det vid vissa tillfällen kan vara bra att lägga envisheten åt sidan.
Nu sitter jag i min studentkorridorsrum i Stockholm, påväg att avsluta ett par års studier, med ett antal krönikor, artiklar, essäer och annat i bakfickan och detta på grund av mina föräldrar. Tack mamma och pappa, för att ni är ni och ni är så underbara! Grattis på farsdagen!