Snowcap

Okej, så det här med att släppa taget.

 

I detta ögonblick känner jag någon förvirrande blandning av tomhet, glädje, stolthet och kärlek. Det känns som om jag efter att ha spenderat all denna tid med att vårda, tålmodigt nicka när den som en bråkig tonåring envist stampar med foten i golvet och säger "Meeen, jag vill mamma!!"

 

Stundvist slängt mig i sängen med armarna över ögonen och gråtit för att vad jag än gjorde så var det inte tillräckligt. Gång på gång har jag satt mig i stolen och skrivit och för knappt fem minuter sedan laddade jag upp mitt barn, min älskling, min C-uppsats på Diva. Där väntar den på sista klartecken innan den publiceras och nej, jag kunde nog inte ha varit stoltare än jag är i detta ögonblick.

 

En stolthet som jag föreställer mig kan liknas vid det en mor känner när hennes lilla pojke för första gången ställer sig upp på sina fötter och tar sina första steg. Känslan när samma pojke stiligt står klädd i sin kavaj och studentmössa redo att lämna delar av skoltiden bakom sig. Eller när den stiliga pojken håller upp dörren för en flicka, bara för att det var så man gör, det hade hans mor lärt honom.

 

 

 

Tja, nu har jag lärt min lilla älskling all jag kan och det är dags för dig att ta dina första steg. Jag har lärt mig väldigt mycket det senaste halvåret.

 

Jag har lärt mig att jag är envis. Ibland bortom rimliga gränser, vilket är så sjukt bra. För vill jag göra något, så spelar det ingen roll hur svårt det kan verka!

 

Slutligen så har jag lärt mig att kombinerar man en redbull (eller valfri energidryck), en kopp kaffe och en chokladboll så klarar man sig till 04.10 innan tröttheten övermannar.

 

(P.S, denna kombination bör inte testas av koffeinkänsliga!)