Snowcap

Tre dagar, tre rundor. Idag släpade jag ut mig själv på den tredje joggingrundan på raken. Enligt den lilla rösten på appen "Run keeper" så slog jag mitt eget rekord och lyckades hålla ut i 7.09 km. Sträckan var mer gles än tidigare, uppenbarligen så föredrar stadens joggare att bege sig ut strax efter 18-tiden och inte klockan 16.30. Kan vara så att vanligt-civilt folk (a.k.a de-som-inte-jobbar-på-gröna-lund), har en arbetsplats som inte släpper ut dem först efter 18.

 

Oavsett anledningen så vet jag inte om det var bättre eller jobbigare utan alla de dussintals andra joggarna som brukar befinna sig på denna sträcka. Nu fanns det ju ingen att springa om vilket gör att man känner sig ganska duktig, å andra sidan så fanns det ju ingen att springa om - vilket stundvis kan vara jobbigt. Typ som när man bara har 35 % batteri kvar i kroppen och det tar hela 2 % att göra en "omspringning".

 

Hmm, aja, jag får tänka på saken.

 

 

Med mig på joggingrundan hade jag Nisse & Manne. Och då menar jag på intet sätt att två män sprang intill mig på hela den 42 minuter långa rundan. För visst vore det minst sagt lite jobbigt?! För vanligtvis vill människor som insisterar på att följa med på joggingrundan göra jobbiga saker... Som att prata!!! Något jag har sett väldigt många par göra ute på sina joggingrundor. Det ser ju visserligen mysigt ut. Men, personligen ser jag inte vitsen med att försöka föra en konversation på mina joggingrundor. Nej, då behöver jag all min koncentration på att andas.

 

Nisse & Mannes sällskap på joggingrundan utgjordes av ett avsnitt av Pappapodden. Pappapodden utgörs av ca. 35 minuter långa konversationer mellan två män som också råkar vara pappor. Vad handlar den då om? Tja, namnet är ju ganska talande för sig, men för den som fortfarande inte hänger med, så handlar den om hur dessa två män upplever pappalivet.

Riktigt underhållande är det och ja, efter åttonde podden (eller vad man nu än säger?), så är jag hooked! Nu kommer bara delen som jag absolut hatar: Att vänta på att nästa podd ska släppas. Vänta är så verkligen inte min starka sida.

 

 

Efter 42 minuter av Nisse & Manne var jag åter tillbaka hemma. Vanligtvis brukar jag stå där, med händerna på knäna och flåsa som en person som har sprungit upp för världens längsta trappa efter att ha konsumerat en Big Mac med plusmeny. I det läget vill man inte se någon granne, utan så snabbt som möjligt ta sig upp till sin lägenhet.

Och istället för att få ta hissen upp själv, så stod jag där med en kvinnlig granne och gjorde mitt allra bästa för att kontrollera min andning. Väl inne i den pyttelilla hissen höll jag lite diskret andan och väntade på att hon skulle kliva ur.

 

Väl hemma var det dags för mina numera dagliga situps. Dessa situps är inte på något vis ett sommarmål som återkommer varje år, det vill jag bara klargöra! Utan detta har blivit ett livsmål! För sedan jag var 10 år har jag velat ha magrutor, och det är ingen tvättbrädemage à la Steven Segal som jag har velat ha, utan helt enkelt några konturer i form av rutor... Är det för mycket att begära? Troligtvis beror det hela på en överdos av serien Baywatch - men hur som helst har dessa rutor aldrig infunnit sig. Och nu vid 25 års åldern känner jag att om det ska hända, så ska det fasiken hända NU!