Push right there
Det är ett faktum att det finns vissa människor, som vid vissa tillfällen, förtjänar en armbåge i magen. Missförstå mig rätt - jag vill med detta uttalande på intet sätt uppmana till våld! Det är ett konstaterande gjord baserad på erfarenhet. Eftersom jag känner en sådan person – en som, inte alltid, men i stunden har gjort sig förtjänt av en välplacerad armbåge. Okej så vi var på middag, jag och han, även kallad Nathan.
”Push right there”, sa han och pekade på glasväggen framför mig. Vi hade precis avslutat vår middag på thairestaurangen och skulle lämna stället. Och istället för att markera ytterdörren med ett handtag och orden ”Push”, hade byggkonstruktören fyndigt dolt den i glasväggen. Så jag tog ett steg fram mot glasväggen och puttade. Ingenting.
Så jag gjorde det, testade dörren igen och knuffade allt vad jag orkade - ingenting. Jag vände mig om, förvirrad och såg på Nathan som stod där med ett stort flin över ansiktet.
Uppenbarligen var det väldigt roligt att se hur jag försökte öppna väggen. Den osynliga dörren visade sig vara en halv meter till vänster. Så efter att ha placerat armbågen i hans sida knuffade jag slutligen upp dörren och snubblade ut. I bakgrunden såg restaurangens personal på och skakade på huvudet. Jag måste säga: vilken byggkonstruktör bygger en dörr och gör sedan så att man inte kan hitta den? Människor kan ju faktiskt skada sig! I det här fallet – Nathan.
Så du förstår när jag skriver – att det helt enkelt finns de som förtjänar en armbåge i magen…
It’s a well known fact that there are people who, at certain points, deserve a sharp elbow in the ribs. Misunderstand me correctly – in no way do I with this statement want to encourage violence! This is merely an observation done based on experience. Cause I happen to know a person like that. Who, not always but at least at one moment has deserved an elbow in the ribs. So the story goes began with us having dinner, me and him.
“Push right there”, he said pointing at the glass-wall in front of us. Having just finished our dinner at the Thai-restaurant we where now leaving the place. And instead of marking the way out with a handle and the words “Push”, the building constructor had gotten creative and cleverly hidden the door somewhere inside the glass-wall. So I took a step forward and pushed. Nothing.
“Come on, try again,” he cheered, standing behind me.
So I did, pushed all I could – and nothing. Somewhat confused I turned around and saw Nathan standing there, laughing his ass off.
Apparently it was amusing watching me open the wall. The invisible door turned out to be located about one and a half feet to the left. So after placing my elbow in his ribs I finally opened the door and stumbled out. In the background I could see how the staff where shaking their heads. All I can say is: What building constructor builds a door and then hides it so that no one can find it? You don’t do that, I mean people can get hurt! In this case people being Nathan.
So you understand when I write – that in life there are simply those who deserve an elbow in the stomach...