Snowcap

I hissen upp till kontoret fick jag igår veta att det i veckan faktiskt ska snöa. SNÖA! Inte nog med att man blir lurad till att tro att det är varmt när solen skiner sådär förrädiskt, nu ska vi mot slutet av april skickas tillbaka till the Ice age. Eller inte riktigt, men det känns nästan så. När man äntligen precis bytt ut den varma garderoben mot den betydligt lättviktigare vårjackan.

Aldrig mer har jag längtat efter de där sommarkvällarna och helt plötsligt hör jag hur Summer Nights från Grease börjar spelas i huvudet, vid sidan av Vivaldi som spelas i lurarna. Inte helt illa!

En dag, i slutet av april när det känns som att sommaren ska, borde komma när som helst men vädergudarna bestämmer sig för att tömma en hink med snö istället – längtar jag efter

      Sommarkvällar när solen bara precis börjar gå ned bakom tegelbyggnaden när den lilla visaren står på 10. Bara för att gå upp igen några timmar senare.

      Ett glas med nedkylt vitt vin och spellistan Valborg spelandes på Spotify. Kvällssolen som skiner på gränsen till irriterande rakt i ögonen, men ändå inte för att jag har längtat efter det här hela den mörka vintern.

     Kaffet som avnjuts vid vattnet. Promenaden tvärs över stan som helt plötsligt krymper till en tredjedel för att solen värmer.

     Sommarklänningar och ballerinaskor. Visserligen har den här tjejen redan gjort en smyginvigning av ballerinaskorna (och frusit halvt ihjäl I might add), men det är ju inte riktigt samma sak som att sitta på trapporna vid Kungsträdgården, se ut över fontänen och körsbärsträden som blommar och förvandlar hela parken till en rosa dröm, med en kopp kaffe i handen.