det var egentligen inte mitt fel

Klockan närmade sig 23. Jag gick fram till team ledaren, ställde mig tätt intill honom.

”Hrm.”

Han såg på mig och jag fortsatte.

”Jag erm, har ett problem”… Jag kunde riktigt se hur han stålsatte sig. Innan jag fortsatte såg jag hur en av de två svartklädda Front House managerna sakta närmade sig. Troligtvis har han hört ordet ”problem” och tänkt att han kan hjälpa till.

”Det eh, är lite pinsamt”, fortsatte jag varpå den svartklädda managern mötte min blick och snabbt vände på klacken och gick iväg.

Tack och lov! Inte nog med att jag behövde förklara det här för en person, skulle jag behövt göra det för två hade lusten att hoppa ut från ett fönster blivit alltför stort för att hantera. Vilket hade varit otroligt jobbigt eftersom Globen har väldigt få fönster…

Det man måste förstå innan jag berättar exakt vad som hände, är att när man väl går in i en arena på Globenområdet, då är det väldigt lätt att hamna i en annan. Det finns nämligen gångar under jorden som kopplar ihop arenorna - Vilket jag måste säga är väldigt missledande och i det här fallet irriterande. Så egentligen är det inte helt och hållet mitt fel. Det som hände.

Om vi spolar tillbaka till klockan 17.30.

Jag hade precis fått min ackreditering, en badge som skulle låta mig röra mig inom Eurovisionområdet där säkerheten aldrig varit hårdare. Sedan letade jag rätt på entrén till Hovet där jag skulle jobba, gick in och kände inte alls igen mig. Inget såg ut som det brukade. Jag blippade min badge och fortsatte in. Fortfarande förvirrad. Så när jag såg en kvinna i en turkosfärgad pikétröja, lik den alla värdar har sprang jag snabbt fram till henne och frågade om hon visste var jag kunde få tag på en jobbtröja. Efter att ha gått igenom en labyrint av gångar kom vi snart fram till ett personalutrymme där jag fick en tröja. Ombytt och klar att jobba var det snart dags för samlingsmöte. Här önskar jag att jag hade insett att något var fel. Men eftersom jag anmält mig för passet sent under gårdagen trodde jag att det rörde sig om en enkel miss, det faktum att mitt namn inte fanns på team ledarens personallista.

Jag fick en position och när öppnade dörrarna klockan 20 började vi släppa in folk och en timme senare var showen igång. Ja, det var lite konstigt att min sluttid var 01.30 när alla andras skulle sluta klockan 24. Jag menar, det var ju knappast som att jag skulle stanna kvar och städa Globen själv när alla andra hade gått hem. Så jag antog att det var en miss och jobbade på. Först när det var knappt en timme kvar var det en av de andra värdarna som lättsamt och kanske till och med skämtsamt frågade ”du är inte på fel ställe då?” som jag började fundera om jag inte var det. Näe, det kunde jag väl ändå inte vara. Jag gick ju in i Hovet, och om jag hade varit på fel ställe borde väl någon ha sagt något. Eller hur? Hovet hade hört av sig och frågat var jag var?!

En kvart efter att kollegan yttrat de magiska orden ”du är inte på fel ställe då?” gick jag till slut för att göra något jag verkligen inte ville göra.

Så där stod jag bredvid team ledaren och hade precis berättat att jag hade ett problem.

”Jag tror att… jag är på fel ställe… På min arbetsbeskrivning stod det att jag ska sluta 01.30 och jag tror att jag kanske skulle vara på Hovet…” förklarade jag.

Team ledaren såg lagom förvirrad ut en kort stund innan han samlade sig.

”Vad heter du?” Frågade han och kladdade ned mitt namn på personallistan innan han plockade upp radion och anropade Hovet.

”Hej, det är Micke från Globen, har du saknat en Sara med ett svåruttalat efternamn i din arbetsstyrka idag?”

Jag stod och hoppades snarare än trodde att jag skulle få höra ett nej.

”Ja” raspades fram ur radion.

Såklart han sa ja! För när det gäller ett pinsamt miss vet jag av tidigare erfarenhet att chansen är stor att jag har gjort det snarare än motsatsen. Spelar liksom ingen roll vad det är.

Under hela tiden sedan jag berättat för team ledaren att jag trodde att jag var på fel ställe försökte han undertrycka ett leende som, om han inte var min chef, hade fått mig att slå honom. Eller nu när jag tänker efter tror jag att jag faktiskt gjorde det…

Det bestämdes att jag skulle jobba klart passet på Globen och sedan sluta eftersom Hovet inte hade något akut behov av ytterligare en person.

När passet äntligen var slut och det äntligen var dags att sova bort minnet av den här pain in the ass dagen hade jag missat tunnelbanan. En snabb rådfrågning av SL-appen om alternativ hemväg angav den att jag skulle hoppa på tvärbana 22 mot Sickla för att komma till Gullmarsplan där jag skulle hinna med ett tåg till T-centralen för ett sista byte innan jag äntligen kom hem.

SL appen tyckte uppenbarligen att jag inte genomlidigt tillräckligt. Eftersom 22:an mot Sickla åker i motsatt riktning vilket innebar att jag hamnade vid slutstationen Sickla udde och fick vänta en kvart på att åka tillbaka. Precis vad jag behövde.

#Lovemylife!

#lovemylife - Stockholm - eurovision - globearenas - globen - värd