25 minuter från stan

Två månader har gått sedan jag flyttade hela vägen till den näst sista stationen ut på den Gröna Linjen mot Farsta Strand. 


 

Numera bor jag hos en tjejkompis som absolut älskar livet här i det gröna området som är fylld till brädden med barnfamiljer. Kvarteret är centrerat kring ett dagis vilket innebär att bakgrundsbruset inte består av tutandet från en jobbig trafik. Istället är det bakgrundsmusik i form av barnskrik. Eller skrik och skrik... Ja, skrik! Detta är bara ytterligare en av flera charmiga egenskaper som har lockat min vän hit. Den andra är att det finns ett visst avstånd till den folktäta staden. 

Ja, du hör exakt hur olika vi är. För visserligen kan jag tycka att barn är söta, men helt plötsligt känner jag att lite trafik inte är så farligt alls. 

Den här tjejen som bor i sitt drömkvarter råkar vara en av mina äldsta och bästa vänner. För visst är det de äldsta vännerna som man är minst lik? 

Under de månader jag bor som inneboende under hösten har vi bestämt oss för att passa på och ha en massa tjejkvällar. 

Vilket är precis vad vi gjorde i helgen. Efter en snabb tur till affären där vi köpte precis allt vi var sugna på återvände vi hem och bytte på två snabba minuter tillbaka till de mysiga pyjamaskläderna. Kvällen fortsatte med middag, film, tjejsnack och så fixade vi naglarna. Superklyshigt, jag vet. Men ibland behövs det. 

Det var en av flera kvällar som vi kommer att se tillbaka på om några år och minnas hur trevligt det var, när vi bodde ihop. 

I teorin i alla fall. För den här tjejen är en av de personerna med ett så extremt dåligt minne. 

Nu kan jag verkligen inte påstå att jag har ett minne att skryta med. Jag är den första som brukar skämta och säga att jag har minne som en guldfisk. Eller, ja, jo, mitt minne när det kommer till vissa saker, som exempelvis namn och ansikten är hemskt dålig. Men för det allra mesta är det snarare att jag inte lyssnar, eller låt oss säga så här; jag är väldigt duktig på att filtrera bort röster som berör ämnen jag inte har något som helst intresse av. 

Men väninnan är verkligen unik. Hon har ett sånt där minne som resulterar i att jag brukar få berätta för henne om exakt vad vi gjorde när vi sågs senast. En stund då hon lyssnar fascinerad, som ett barn som lyssnar på en berättelse hon aldrig hört tidigare. Jag överdriver inte ens lite grann. 

 

English: 

Two months has passed since I moved all of my clothes and berets all the way out on the green subway line. 

Nowadays I live with a girlfriend who absolutely loves life in this suburban neighborhood that is filled with families with children. The entire neighborhood is for that matter built around a daycare, which means that the background noise of the apartment consists of children’s cries. You know instead of that annoying traffic. 


 

This is only one of the many qualities which my friend found charming. The other being the great distance to the centre of the city, where all the people are. Apparently it’s supposed to be relaxing or something. Not that I would know as the Central Station during rush hour is one of the places I am the most relaxed. 

Yes, well you hear exactly how different we are. Sure I think that kids are cute, but after an evening of crying in the background and all of a sudden that annoying traffic is sounding pretty good. 

So who is the girlfriend? She is one of my oldest and best friends. And for the few months during which we have the status: roommates, we decided to have as many girls nights we possibly can. Because we can. And because girlfriends are awesome. 

So this weekend, we did just that. After a quick trip to the grocery store where we stocked up on everything to satisfy our cravings, we returned home and promptly changed back to our pyjamas. 

The night continued with dinner, movies, girl talk and, oh yes, we did our nails. Super cliché, I know. But you know what, sometimes you are in need of a really good cliché. 

This weekend is probably one of many nights we’ll end up looking back at in a couple of years, remembering just how much fun we had living together. 

Well, in theory anyways. Because this girl is one of those people with a notoriously bad memory capacity. 

Now, I am not saying that I can brag with a remarkably sharp memory. I am the first to joke and admit that I have the memory of a goldfish. Or, it sucks when it comes to some things, like names or faces. But mostly I simply don’t listen, or let’s put it like this; I am very talented at filtrating away voices that talk about subjects which I have no interest in. Like sports… 

Anyways, back to my friend who is truly one of a kind. She has one of those memory capacities which result in me having to remind her of exactly what we did the last time we met. During which time she listens fascinated. Like a child listening to a story she has never heard before. I am not even exaggerating a little bit.

 
girls - gröna linjen - living - tjejkvällar