A blast from the past: Alla hjärtans dag Edition

Så är den här. Alla hjärtans dag.

Trots att jag tycker att det är något gulligt att par ser den 14.e som mer eller mindre anländer i en hjärtformad ask, som dagen som inte kan utan ska vara fylld till brädden med en stor dos av romantik à la röda rosor, champagne och choklad i hjärtfomad ask, toppad med Bryan Adams sjungande Everything I do (I do it for you). Trots det, brukar jag generellt sett denna dag göra en kärleksdeklaration till singellivet och istället spendera den med vänner. 

 

Vad kan jag säga, jag är inte så mycket för gulligull och kan riktigt känna hur huvud gör lite ont av all himlande när jag hör att överdrivet sockersöta kärleksförklaringar som bara måste göras framför en mindre publik. Not my thing.  

Vem vet. Om tio år kanske det här kommer tillbaka för att "bite me in the ass" som man säger på engelska. 

Efter ett inslag på SVT där de talade om vänliga veckan (som infaller samtidigt som Alla hjärtans dag) tänkte jag dedikera dagens inlägg till snällhet och återbesöka en krönika som jag skrev om ämnet. Finns här nedan men klicka in på länken längst ned och like:a inlägget why don't ya. 

 

”Någonstans på vägen har det blivit okej att trampa på varandra för att ta sig fram i alla livets delar”, skriver Sara Sharifpour.

Text: Sara Sharifpour

Vi närmar oss jul, en tid då det mer än någonsin är värt att hylla snällhet. Något som i dag har blivit alltför sällsynt.
Det pågår ett moraliskt kaos i samhället som får ilskan att koka över. Två vuxna kvinnor knuffade häromdagen undan en äldre dam för att själva ta sig på tåget först, en man och hans kollega snackade skit om en arbetskamrat och på torget fick jag en hård armbåge i revbenen av en gubbe som nonchalant fortsatte att gå. Det finns inte längre några gränser för hur man får bete sig, allt är tillåtet.

I högstadiet blev jag likt många andra utsatt för skitsnack bakom ryggen och mobbning. Jag var överlycklig när det var dags att lämna det bakom mig. När jag på arbetsplatser senare konfronterades med samma behandling av vuxna, blev jag chockad. Vett och etikett, vad är det? Någonstans på vägen har det blivit okej att trampa på varandra för att ta sig fram i alla livets delar. Vuxna beter sig illa till en gräns då jag vill hoppa in i sagornas värld, ansluta mig till Peter Pan och aldrig riktigt växa upp. Det är inte svårt att vara pessimistisk när man upptäcker att hänsynslöshet i jakten på personlig framgång hyllas, medan vänlighet mot andra förlöjligas.

Sedan jag var sju år gammal har jag fått höra att jag är för snäll. De har syftat på att jag mer än gärna säger hej med ett leende och hjälpsamt frågar om folk behöver hjälp. På en arbetsplats har jag faktiskt blivit hånad för detta, som om det vore något att skämmas för. Tyvärr har snällhet blivit en egenskap som inte värderas särskilt högt, förrän man själv är i behov av det.
Redan på dagis får vi som barn lära oss att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, men någonstans på vägen har etiken gått förlorad och i stället ses det som något för den svage. Ett av de största missförstånden någonsin; snällhet är något som visar på styrka.
Att studera i vad som ibland kallas för Sveriges kallaste stad, Stockholm, kan göra det svårare än vanligt att skilja ut de människor som är snälla på riktigt. Jag är glad att jag har hittat en grupp med absolut fantastiskt vänliga, generösa och omtänksamma människor som får mig att återfå hoppet om människor, när bitterheten blir för stor. I skrivande stund känner jag hur hoppet om mänskligheten falnat, och då känns det passande att avsluta året med denna krönika. För att lägga bitterheten bakom mig och träda in i det nya året med ett blankt blad.
Stefan Einhorn skriver i boken Konsten att vara snäll att ”snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld – och oss själva”, detta kan vara värt att tänka på med julen runt hörnet.

 

 
http://www.gaudeamus.se/2011/12/tid-for-snallhet/ 
Alla hjärtans dag - Gaudeamus - snowcap - snällhet - svt - vänliga veckan