Snowcap

Svensk översättning finns längre ned! 

After what had been a magical start to Paris I was a bit worried that the rest of the trip would be… blahaha or at least less than magic - I mean, how could it possibly get any better? 

But it did, and it was even better than I could have imagined. Which is why I am now and always will be a firm believer in aiming for the stars in all parts of life, whether it’s planning the trip of your life or in your career - because the chances are really f-#%ing big that you if nothing else, at least land on the clouds or maybe even all the way to the moon. 

On Thursday me and Becky were once again out and about as our friend continued to chip away on her deadlines. First thing in the morning we went on the prowl, looking for one of the two vintage-boutiques our friend had said we simply had to check out. We made our way through the mall down the street and come out on the other side where all the shops where when I discovered that I had forgotten my ### back at the flat. Before leaving her Becky said: ”I’ll just start to walk that way” and pointed in the direction of where we thought the vintage-boutiques were. 

Fifteen minutes later she calls and asks where I am and says that she had only made it across the street before finding a shoe-shop that looked promising. 

I went back and found her as she lovingly thanked the the clerk who was just then handing her a large bag. Becky had a big smile on her face as she told me that she had found the most amazing shoes… ten minutes into our shopping day. It’s not for nothing that I call her Becky Bloomwood (those who are not familiar with her: google it!) 

When we failed to find the vintage shops we decided to refuel for breakfast and had the trips first Croque monsieur before heading for our second stop: Montemarte. One of the cities most colorful, bohemic-chic and oh so cosy parts of Paris. Needless to say that we found a café within 30 minutes of arriving - we just wouldn’t be us if we didn’t - and ended up spending a couple of hours chit-chatting about everything and nothing. 

Then it was time to do some shopping and I must say that I was amazed at the speed in which Becky managed to find clothes she just had to have! While I need a moment to view a dress from all angles then think about it, Becky’s process from first sight to purchase was: 

Look! Gorgeous, I want it - I WILL BUY IT!!! 

That’s it! So simple and so fabulous. 

Now, don’t worry - I will not do a step by step of the entire trip - because as fantastic all the tiny little pieces where to me I realize that it would turn this post into a book and besides, they are rarely as interesting to anyone but to yourself - so here is a fast forward of the rest of the day. 

Once at the top of Montemarte Becky insisted we go into Sacre-coeur and not just see it from the outside, it was after all my first time there she reasoned, and so we did. 

Half an hour later we jumped into the metro and headed for the third stop: Marais. There we each got a beret, were told we had to try falafel at the place that made the cities best and well, we went to have falafel at the place that made the cities best. 

Before going back home we ended up at a bar/café for after-dinner-cappuccinos (yes it’s a thing!) where we were led to a table with Catastrophe written all over it. Located next to the cashier, five steps from the kitchen, clearly in the way of the running waiters and with a view of the bar-visitors asses. Oh, and the table even came with instructions: ”Don’t move!”, which at first we thought a bit odd but quickly understood when the waiter ran past us, balancing a tray full of plates over our heads. We lasted ten minutes before we spotted an empty table and asked if we could PLEASE move? 

Tired after a long day we took the metro back to La Muette. Learned that we both trust that the other one will lead the way when we just continued walking through one of the cities metro-stations before I stopped and asked: ”Where are we going?” and got the answer: ”I don’t know!”  

We somehow made it home and spent the remainder of the evening in bed with a cup of tea while our hostess cleared out her closet through the Pass it forward-version. Which forces us to ask the Shakespearean question: why go out shopping when you can do it in the comfort of a warm bed and in your friends closet?

Svenska: 

Efter en alldeles magisk start på Paris-resan var jag lite orolig för hur resten av resan skulle bli, för hur kunde det bli bättre? 

Men det blev faktiskt bara mer och mer magiskt! Vilket är varför jag tror starkt på att sikta mot stjärnorna, i alla delar av livet, vare sig det handlar om en resa eller i karriären - för chansen är faktiskt jäkligt stor att du om inget annat landar på molnen eller kanske tar dig hela vägen upp till månen. 

På torsdag var det återigen jag och Becky som var på vift medan vår vän jobbade på några deadlines. Först ut gav vi oss på jakt efter någon av de vintage-butikerna vår värdinna tipsat om och när vi genat igenom gallerian och kom ut på andra sidan där alla butikerna låg upptäckte jag att jag glömt något i lägenheten. Innan jag lämnade henne sa Becky ”Jag börjar gå åt det hållet” och viftade i riktningen vi trodde vintage-butiken låg. 

Efter en snabb tur i lägenheten var jag tillbaka där vi skiljdes åt och skannade noggrant av gatorna och kikade noggrant in i butikerna efter henne. Hon skulle ändå ha hunnit en liten bit så jag gick i skarp takt. Femton minuter senare ringer hon och berättar att hon bara hunnit gå över gatan innan hon hittade en skobutik. Så jag återvände och hittade henne när hon snällt tackade butiksbiträdet som räckte henne en stor kasse. Hon log stort och berättade att hon hittat ett par fantastiska skor, knappt tio minuter in i vår shopping-dag. Det är inte för intet som jag kallar henne Becky Bloomwood (om du undrar vem det är: Google-it!).  

När vi inte hittade vintage-butiken sprang vi istället in för att äta frukost och resans första Croque monsieur innan vi åkte iväg mot dagens andra stopp: Montemarte. En av stadens väldigt färgrika, bohemiska och så otroligt mysiga stadsdelar. Självklart hittade vi inom loppet av trettio minuter ett café - vi vore ju inte oss annars - där vi spenderade ett par timmar chitchattande om allt och inget. Sedan var det dags för shoppingrunda och jag måste säga att farten i vilken Becky lyckades hitta plagg hon ville bara måste ha var helt fantastiskt! Medan jag behöver betänketid innan jag handlar något bestod Becky’s process från första ögonkastet till köp av: 

Titta! Snyggt, jag vill ha - JAG KÖPER!!!

That’s it! Så enkelt och så fantastiskt. 

Nu ska jag verkligen inte gå step by step igenom hela resan - för hur fantastiska alla de små pusselbitarna än var för mig inser jag att det skulle det bli en hel bok och dessutom är det sällan lika intressant för andra som för en själv - så jag kör en snabbversion av resten av dagen. 

Efter lite övertalning från Becky som insisterade på att jag faktiskt måste gå in i Sacre-Coeur första gången jag var där gick vi in. En halvtimme senare tog vi linbanan ned till stan, hoppade på metron till Marais där vi köpte varsin basker, blev tipsade om och åt på stadens bästa falafel restaurang. Sedan hamnade vi på ett proppfullt bar/café där vi fick ett litet bord med självklart katastrof placering: alldeles intill kassan, framför köket, i vägen för de springande servitörerna och med utsikt över de stående besökarnas baksidor - eller arslen. Bordet kom dessutom med instruktionerna: ”Don’t move!!”, vilket vi visserligen först tyckte var lite underligt och snabbt förstod när servitören sprang förbi oss med fulla brickor och fick oss att hålla andan varje gång. Tio hela minuter klarade vi oss innan vi såg ett ledigt bord och frågade om vi kunde få byta bord. 

Trötta tog vi metron tillbaka mot La Muette där resten av kvällen spenderades hemma med varsin kopp te medan vår värdinna passade på att rensa sin garderob genom Pass it forward-versionen. Vilket fick oss att undra: vem behöver ens gå ut och shoppa när man kan ligga i sängen och få kläderna framlagda åt en?