Snowcap

Idag har jag stått på Sergelstorg med ena handen i luften och jag har ropat och marscherat för Iran. 

När min mamma var 16 år gammal var hon en av många som protesterade mot den Iranska regimens förtryck mot sitt folk och mot dess kvinnor. Hon protesterade mot den slöja hon sedan revolutionen varit tvingad att bära och hon gjorde det medan hon fortfarande levde i det land som förtryckte henne. 

Jag, jag har privilegiet att få protestera mot detta förtryck från säker mark. 

Det har jag tack vare att mina föräldrar lyckades lämna sitt hemland och för att de var modiga nog att ta med tre små barn till ett land vars språk och seder de inte kände till. 

Så jag och mina systrar fick växa upp på en plats där man inte blir slagen, piskad och dödad för att man talar, dansar eller något så trivialt som att man visar sitt hår. Vi fick något som varje flicka och kvinna har rätt till - att få vara självständig. 

Det är man inte i Iran. 

I somras fick jag frågan om jag inte vill säga upp mitt Iranska medborgarskap, den som försvårar inresan till några av de länder som jag vill resa till. 

Men det vill jag inte. För trots att jag vuxit upp i Sverige och ja, jag är svensk. Så är jag född i Iran och är lika mycket iransk. 

Så idag har jag stått på Sergelstorg med ena handen i luften. Handen med texten Free Iran skriven på. Jag har marscherat och höjt min röst i solidaritet för alla de människor som just nu gör samma sak i Iran. 

Med skillnaden att deras makthavare stängt av deras internet, isolerat dem och våldsamt slår ned deras protester. 

Jag är inte modig. Jag är priviligerad. Men jag står med kvinnorna i Iran. Med folket av Iran.

#FreeIran