1 h och 23 minuter
Det är lördag, ganska sent på kvällen och folk har börjat kasta upp sina festbilder på Instagram.
Själv sitter jag och transkriberar veckans intervju. Tio minuter avklarade och ytterligare 1h och 23 minuter kvar.
Jag absolut älskar att intervjua någon och ännu roligare att lyssna tillbaka på exakt vad intervjupersonen sa. Men, när jag hör min egen röst kan jag inte låta bli att rynka på pannan.
En jobbarkollega från sommarjobbet utbrast en dag: "Gud, vilken porrig röst du har!"
Nu måste jag vara snabb med att säga att jag aldrig, någonsin har fått höra det förrut! Och nu när jag lyssnar på bandet så lyder tankarna som far huvudet: "Usch, låter jag verkligen sådär. Men, åh, sluta prata!"
Så förutom insikten att min egen röst på band inte är något jag direkt "älskar" att höra, så kan jag nog även konstatera att jag är lite av en workaholic.
Med en snart uppdrucken Powerking på bordet har jag en lång kväll framför mig. Ikväll ska en personporträtt skissas på. Den här fasen är nog en favorit. När man sitter med råmaterialet framför sig och sakta börjar forma den till... tja, den delen återstår att se.
Dags för mig att återvända till ljudfilen.