When you realize you are growing up

Plattången är en flickas bästa vän. Visst heter det så? Tja, det gör det i allafall om man har lockigt hår och inte nödvändigtvis vill promenera runt med det lockiga varenda dag. 
 
Det många inte vet är att plattången är en multifunktionell verktyg och dessutom kan användas för att stryka kläder. Varje gång jag nämner det ser jag hur folk flinar som om jag precis kläckt ur mig ett skämt. 
Men det är verkligen hur praktiskt som helst, först fixar man alltså håret och sedan stryker ut skrynklor på klänningen eller skjortan man ska klä på sig. 
 
För knappt tre dagar sedan bestämde jag mig för att plocka ned strykjärnet som har legat i garderoben och prova att använda den istället. Så ikväll, efter middagen och innan jag satte mig ned för att knappa på datorn, ställde jag mig och strök morgondagens skjorta. 
 
Jag riktigt kände hur vuxenpoängen bara sköljde över mig och efter det har jag kommit fram till 3 saker:
1. att det nog är enklare att stryka med plattången. Resultatet är inte nödvändigtvis bättre, men det är enklare. 2. min beundran för de som stryker alla plagg med denna verktyg är större än man kan tro. 3. en ångmaskin (för kläder alltså) vore välinvesterade pengar. 
 
Slutsats: Förutom någon som lagar mat och diskar, skulle jag inte ha något emot att ha en rumskompis som bär skjortor (som måste strykas) varje dag - för en skjorta till skulle ju inte göra så mycket?  
 
 
English: 
 
The straightning-iron is girls best friend. That's the saying right? Well, it is if you have curly hair and don't necessarily want to spend everyday in those curls. 
 
What many don't know is that the straightener is a multifunctional tool and can also be used for ironing clothes. Something that tends to cause smirks of the "that is the most ridiculous thing I've heard"-kind everytime I mention it. But seriously, it is so convenient. First you do your hair and then straighten out any wrinkles on the dress of the day. 
 
Three days ago I decided to get out the iron that has been sitting in the closet and actually use it. So tonight, after dinner and before sitting down for a writing-session, I ironed my shirt picked for tomorrow.  
I could really feel how the maturity points washed over me. After tonight I have reached 3 conclusions: 
 
1. it was really easier to iron using the straightner. The result wasn't necessarily better, but it was easier. 2. my admiration for those who iron all their clothes knows no limits. 3. a steamer (for clothes that is) would be so worth the money. 
 
Final conclusion: Besides a cook and someone to do the dishes, I would not mind having a roommate who wore shirts on a daily basis - cause really, one more shirt wouldn't hurt, would it? 
Straightener - Work - growing up - shirt - tuesday

From her side of the story

Part two. 

As you read her side of the story you will find passages in italics that might sound like they were by her and not me, well, I just couldn't help myself. 

 

From her side of the story 

By Yasmine Härnebo-Grapenwall 

Do you ever get the feeling when you meet someone new that you would be great as friends? Even before they have said a word to you? It probably sounds crazy (and a little bit stalk-ish) but that’s how I felt the first time I saw her in class, sitting two rows behind her. 

(I don’t think I had an idea she was sitting behind me. That is a bit scary. Probably mostly concerned with not spilling my coffee all over myself or someone else first day in class). 

I have a vague memory of that first time when I saw her at university. It was the second day of school, and the teacher (the-I-am-too-good-to-work-here-but-I-need-the-cash type) called out the participation list. Her preppy looks with short skirts (obviously not tooooo short),  

  - (this feels sarcastic. Is it sarcastic? Are my skirts short? But I always make sure they cover my ass! that’s the perfect length!) 

cute tops, curls everywhere and always, and I mean always, a colorful beret made her… Different. In a brilliant kind of way. Most of our classmates wore grey. Yeah, different nuances of grey (you could say 50 shades of it). Finally someone… Colorful! 

We practically survived the dullness of our university building (grey concrete, need I say more) by café-hopping our way through different assignments. This is an important caterpillar of our relationship! When we meet, we always have coffee, Italian caprese, something sweet or champagne. Or all at once. Hey, it’s necessary to keep hydrated and blood sugar on a high if you want to squeeze in topics ranging from work, relationships and how to save the world. I mean, did anyone – ever - do anything good in history, while being hungry? 

No, I didn’t think so. But back to eating. This girl really hooked me up with some of the things that I call necessities in life. For example, the dirty chai at Espresso House? My absolute favorite that’s not on the menu, and of course it was Sara who introduced me! 

(I have absolutely no recollection of even having tried the dirty chai at Espresso House… Omg, perhaps I had a black out. Does this mean I am an addict? A café-addict?)  

One of the things I really admire about her is her sparkling take on life. If you were to look up the word “bon vivant”, you would find a smiling picture of Sara. 

She knows how to make anything magical. Which is a very good quality in life, if I may say so myself. It’s no coincident that she a brilliant fashion and lifestyle writer! 

I love our pep talks, in between work and life where I get to listen to all of her current projects (believe me there are always a few at hand when you talk to this girl). 

If I would be trapped alone on an island (please, please let it be a tropical island in that case), I would definitely choose Sara to join me. She would be really optimistic and probably end up finding a secret spa resort where others would just find sand. 

(Fyi if you google Bon vivant you will find that it’s a very popular name for restaurants. Yes, i googled it!) 

 

50 shades - Becky Bloomwood - Bon Vivant - Coffee - Jmk - Lifestyle - Work - Yasmine Härnebo Grapenwall - journalist - writer

Lördagsgodis från studentbloggen Gaudeamus

Här kommer en oldie men en goodie. Bara för att det är lördag. Från studentbloggen på Gaudeamus: 

 

Det var ju inte riktigt meningen att det skulle hända… Det bara hände. Det var kaos. Efter en lång dag på skolan möttes jag av stopp på den blåa linjen.

Typiskt. För det var inte lite folk som väntade. När chaufförens röst strömmar ur högtalarna i tåget och talar om: ”Det kan alltså dröja fem minuter eller en halvtimme innan tåget rullar igen.” Då suckar alla 67 medresenärerna som står och trängs på tåget, och jag hoppar av.

Kvar står en man envist med en portfölj hårt hållen och en blick som om han med ren tankekraft försöker få tåget att börja rulla. Tja, man kan ju försöka.

Att stå och trängas på perrongen är inte riktigt min grej och av erfarenhet vet jag att en hungrig Sara som lider av kaffebrist aldrig leder till något bra – så jag bestämde mig för en kopp kaffe på Waynes. För att slippa kaoset och samtidigt passa på att skicka ett par viktiga mejl.

En timme senare återvände jag till underjorden och hoppade på gröna linjen, men väl framme vid Fridhemsplan stod t-banan ännu still och det skulle få bli buss istället.

Eftersom jag alltid går med attityden att ”jag kan ju passa på medan jag är här”, så sprang jag förbi butiken för att handla krossade tomater.

Sedan gick allt åt skogen. Med en sjal och min absoluta favoritmössa i handen går jag med snabba steg mot bussen men innan jag kommit ut i ösregnet upptäcker jag att mössan är borta.

Panik. NEJ, NEJ, NEJ! Jag går tillbaka till butiken och låter blicken noggrant granska varje yta av vägen jag gick för några minuter sedan. Men, ingenstans ser jag den vinröda baskern. Jag skakar på huvudet och går fram och tillbaka två gånger innan jag springer in i Pressbyrån och frågar om dom fått in en mössa. Den kunde inte vara borta, jag vägrade att tro det. Min vinröda basker, den mössan som startade min basker-samling, den jag köpte under terminen i Brighton för fem år sedan. Den första – liksom!

Men på Pressbyrån hade de inte fått in nåt och inte heller killen i spärrarna som med en uttråkad blick räcker mig en ”lost and found” broschyr. Blicken som sa: ”Åh, nej, ännu en som har tappat nåt.”

Till slut blev det för mycket. Tårarna börjar snabbt falla och innan jag kan hindra mig själv står jag och bölar på Fridhemsplan. Jag gräver genom min väska och hoppas att den ligger gömt under min termos, men nej. En äldre man som delar ut tidningar räcker fram en servett och jag fortsätter att gråta.

Jag är på väg för att kolla med personalen i Prisextra butiken när jag går förbi Espresso House. Där faller blicken på avskiljningsväggen för Espresso House sittplatser – där ligger min vinröda basker.

Tårarna torkar på tre sekunder och jag sliter snabbt åt mig mössan och med sänkt huvud går jag mot bussen. Hela vägen intalar jag mig själv att ingen av de 300 personerna som var i gallerian har sett mig! Ändå kan jag känna hur någon som satt på fiket fångade hela händelsen och sitter någonstans i Stockholm och berättar om ”Tjejen som fick ett utbrott på Fridhemsplan. På grund av en mössa.”

Jag bjuder på den!

 

Baskern - Brighton - Fridhemsplan - Gaudeamus - Lifestyle - Stockholm - Studentlivet