She didn't even put a ring on it

 
Jag har aldrig sett mig själv som en hemmafru. Med goda skäl, eftersom jag aldrig riktigt har känt någon större lust att gifta mig. Inte för att man per automatik blir en hemmafru efter ens valda partner "put a ring on it"
Men plötsligt hände det. 
 
Så snabbt min studentlägenhet var tillbaka i händerna på SSSB flyttade jag hem till Revisorn där jag gradvis förvandlats till världens bästa hemmafru. Numera håller jag huset rent. Du vet, diskar, dammsuger, går ut med soporna. Och när hon kommer hem från jobbet har jag maten färdigt på bordet. 
 
Jo, nu råkar det vara så att jag är en av de där något mer pedantiska personerna som ständigt går runt och plockar och håller rent. Särskilt när jag har tid. Så med det sagt borde jag inte läsa alltför mycket in i det här. Men när jag svävar utanför min egen kropp (oroa dig inte, det händer inte allför ofta!) och ser vilken fantastisk imitation jag gör av en femtiotalshemmafru - blir jag lite orolig. I synnerhet när jag på dagens fria timmar skyndar mig iväg till gymmet. Vilket när jag tänker efter, kan tolkas som att jag vill vara snygg för henne, Revisorn. 
 
Exakt hur hon har lyckats med det här vet jag inte. Och utan någon som helst tur på stan efter ringar... Inte för att jag vill ha en. Men det vore trevligt med lite uppskattning. Åh herregud, som jag låter. 
 
Det är farligt att vara mellan två jobb. Uppenbarligen! 
 
 
 
I have never seen my self as a housewife. For good reasons probably, since I haven’t ever had that urge to… get married. Not to say that you automatically turn into a housewife as soon as your chosen partner ”put’s a ring on it”. 

But, then suddenly it happened. 

As soon as my dorm was back in the hands of SSSB I moved to my friend the Accountant where I have turned into the best wifey in the world. If I may say so myself. These days I keep the apartment clean. You know, I do the dishes, vacuum, take the trash out. And when she comes home from work, dinners on the table. 

Okay, true, so I just happen to be slightly more Monica than a Phoebe when it comes to cleaning. Especially when I have the time. So having said this I shouldn’t read too much into this. Right? It’s just that, when I float outside my body (not something that occurs on a daily basis) and see just how amazing this impression I’m doing of a fifty’s housewife is - I get a little worried. Even more when I hurry off to the gym during my ”free” hours. Which when I think about it could be interpreted as me wanting to be sexy for her, the Accountant. 

I don’t know how she did it. She didn’t even take me to look at rings or anything… Not that I want one. But some appreciation would be nice. 

Oh. My. God. Listen to me. 

It’s dangerous being between two jobs. Obviously.

Revisorn - friends - hemmafru

Crossing Lines

Med Netflix har åtkomsten till serier från andra länder blivit så mycket enklare. Lite sent, något år eller så, började jag nu i veckan titta på serien Crossing Lines. Jag kan starkt rekommendera den!

Säsong 1 börjar med introduktionen av den ena genomtänkte karaktären efter den andra, samtliga med en stark back story som engagerar. Förutom ett gäng med skådespelare av hög kaliber finns Donald Sutherland på rollistan, vilket förstärkte serien. William Fichtner, Richard Flood, Gabriella Pession, Marc Lavoine och Tom Wlaschiha utgjorde en unikt internationell blandning av skådespelare. Italienska Gabriella Pession från Italien, den irländska skådespelaren från Irland och så vidare. Tillsammans med ett starkt manus är säsong ett och två otroligt bra och för varje avsnitt blir serien bättre och bättre. Det faktum att Sutherland står i utkanten och inte i centrum gör Crossing Lines fantastisk. Han behöver inte stå i centrum eftersom de övriga skådepelarnas karaktärer klarar sig själva. Men allt gott måste komma till ett slut.

I slutet av säsong 2 dör två av karaktärerna och i säsong 3 introduceras ett nytt team. Nu har jag äntligen precis sett klart säsongen och… tja, det är något av en antiklimax. Nya huvudroller introduceras och alla med undantag för en, den unga Ellie Delfont-Bogard, gör att serien tar ett stort kliv ned på kvalitetsstegen. Karaktären Marco Constante (Goran Visnjic) som tuggar tuggummi med munnen öppen och kastar ur sig klyschiga bad-boy-à la Hollywood repliker får en att längta till Fichtners skarpa repliker.

Serien består numera av en mer eller mindre all American rollista och trovärdigheten på botten, som exempelvis när prästen på en dansk begravning av någon anledning bara talar engelska.

Det enda som står ut är Donald Sutherland som av förklarliga skäl får bära serien och vars karaktär fungerar som en fadersfigur för teamledaren Carine Strand (Elizabeth Mitchell). En fjärde säsong verkar vänta på att spelas in och jag hoppas innerligt att Fichtner återvänder, att någon mer internationell skådespelare introduceras och att skaparen återgår till att lägga mer krut på manuset. Hoppas serien återgår till det den var - unikt internationell och europeisk, inte amerikansk.
 
 

A bit late, about a year or so, I was finally introduced to the show Crossing Lines. One thing I absolutely love about Netflix is how it gives you access to series from all around the world and not only the US or the UK.

Crossing Lines first season begins with the introduction of one well-written character after the other, all of whom come with a strong back story. Besides a cast of actors of high caliber, Donald Sutherland stands amongst the cast, which makes the show even better. William Fichtner, Richard Flood, Marc Lavoine, Gabriella Pession and Tom Wlaschiha are together a uniquely cast of international actors and actresses. As a viewer I can’t help but love how the Italian actress Gabriella Pession actually originates from Italy and the Irish from Ireland and Lavoine from France. And so on.

The cast in combination with a manuscript filled with well-written lines, season one and two are remarkably good - getting even better for each episode. Crossing Lines does not need to revolve around Sutherland as the other characters manage perfectly on their own. However, all good things must come to an end I suppose.

By the end of season two characters die and in season three a new team is introduced. I just finished watching season three and…well, it is something of an anti-climax. New characters are introduced and all with the exception for one, the young Ellie Delfont-Bogard, the show takes a big step down on the quality latter. The character Marco Constante played by Goran Visnijic who chews gum with an open mouth and yells typically cliché bad boy lines à la Hollywood making you long for the elegant and sharp lines of Fichtner.

The series mainly consists of a more or less all American cast with its credibility at the bottom, like for example when the priest at a Danish funeral for some reason only speaks English.

Donald Sutherland is the one cast member that stands out and is for comprehensible reasons left carrying the show and the character Michel Dorn works as a father figure for the team leader Carine Strand (Elizabeth Mitchell). Season four is waiting to be recorded and I sincerely hope that Fichtner returns. And that the creator chooses to introduce an international actor as well as putting more time in the script, making it again what it was – uniquely international and European – not American.
Crossing lines - Donald Sutherland - Gabriella Pession - Marc Lavoine - Richard Flood - Tom Wlaschiha - William Fichtner