Dating my way to friday

One dinner-date with my friend the accountant, one wine-date with my favorite neighbour and an actual date date later it's friday. 
And as usual, I'm on the train headed to work with the soundtrack of Deathproof playing in my headphones. And if you haven't made your way through the subway with Down in Mexico playing in the background - try it. 






Deathproof - Mexico - Stockholm - dates - wine - work

Being Audrey Hepburn

Jag får ofta (väldigt, väldigt ofta) höra: "Åh, du är en livsnjutare!" Det är inte bara goda vänner utan även ytligt bekanta som säger det. Kanske i synnerhet när jag beskriver exakt hur mycket jag njuter av att smutta på en riktigt krämig cappuccino medan jag läser en Nora Roberts bok med Andrea Bocelli i bakgrunden.
Jag läste någonstans att Audrey Hephurn beskrev sig själv som introvert och sa "Jag älskar att vara med mig själv, älskar att vara utomhus, att ta långa promenader med mina hundar och titta på träden, blommorna och på himlen." Precis som många introverter visste hon exakt var hon kunde finna lycka.
Tja, jag har visserligen ingen hund att gå på promenader med men för att vara helt ärlig så föredrar jag cappuccino-Nora Roberts-Andrea Bocelli-kombinationen.
 
Oavsett om man är introvert eller extrovert så tycker jag att man ska unna sig sina "introvert-moments". När man tar ett djupt andetag och bara njuter - vare sig det är ett glas rött vin eller en cappuccino.
 
I'm often (very often) that I know the art of enjoying life. Both from good friends and more shallow aquaintances. Especially when I describe how much I enjoy sipping a creamy cappuccino while reading a Nora Roberts book and with a hint of Andrea Bocelli in the background.
Audrey Hepburn called herself an introvert saying, "I love being by myself, love being outdoors, love taking a long walk with my dogs and looking at the trees, flowers, the sky." Like many introverts, she knew exactly where her happiness could be found. Okay, well I don't have a dog to walk so I just have to settle with the cappuccino-Nora Roberts-Andrea Bocelli-combination.
 
Regardless if you're introvert or extrovert, you should indulge yourself with an "introvert-moment". You know, that moment when you just take a deep breath and enjoy.

Push right there

Det är ett faktum att det finns vissa människor, som vid vissa tillfällen, förtjänar en armbåge i magen. Missförstå mig rätt - jag vill med detta uttalande på intet sätt uppmana till våld! Det är ett konstaterande gjord baserad på erfarenhet. Eftersom jag känner en sådan person – en som, inte alltid, men i stunden har gjort sig förtjänt av en välplacerad armbåge. Okej så vi var på middag, jag och han, även kallad Nathan.

”Push right there”, sa han och pekade på glasväggen framför mig. Vi hade precis avslutat vår middag på thairestaurangen och skulle lämna stället. Och istället för att markera ytterdörren med ett handtag och orden ”Push”, hade byggkonstruktören fyndigt dolt den i glasväggen. Så jag tog ett steg fram mot glasväggen och puttade. Ingenting.

Så jag gjorde det, testade dörren igen och knuffade allt vad jag orkade - ingenting. Jag vände mig om, förvirrad och såg på Nathan som stod där med ett stort flin över ansiktet.  

Uppenbarligen var det väldigt roligt att se hur jag försökte öppna väggen. Den osynliga dörren visade sig vara en halv meter till vänster. Så efter att ha placerat armbågen i hans sida knuffade jag slutligen upp dörren och snubblade ut. I bakgrunden såg restaurangens personal på och skakade på huvudet. Jag måste säga: vilken byggkonstruktör bygger en dörr och gör sedan så att man inte kan hitta den? Människor kan ju faktiskt skada sig! I det här fallet – Nathan.

Så du förstår när jag skriver – att det helt enkelt finns de som förtjänar en armbåge i magen…  

 

It’s a well known fact that there are people who, at certain points, deserve a sharp elbow in the ribs. Misunderstand me correctly – in no way do I with this statement want to encourage violence! This is merely an observation done based on experience. Cause I happen to know a person like that. Who, not always but at least at one moment has deserved an elbow in the ribs. So the story goes began with us having dinner, me and him.

“Push right there”, he said pointing at the glass-wall in front of us. Having just finished our dinner at the Thai-restaurant we where now leaving the place. And instead of marking the way out with a handle and the words “Push”, the building constructor had gotten creative and cleverly hidden the door somewhere inside the glass-wall. So I took a step forward and pushed. Nothing.

“Come on, try again,” he cheered, standing behind me.

So I did, pushed all I could – and nothing. Somewhat confused I turned around and saw Nathan standing there, laughing his ass off.  

Apparently it was amusing watching me open the wall. The invisible door turned out to be located about one and a half feet to the left. So after placing my elbow in his ribs I finally opened the door and stumbled out. In the background I could see how the staff where shaking their heads. All I can say is: What building constructor builds a door and then hides it so that no one can find it? You don’t do that, I mean people can get hurt! In this case people being Nathan.

So you understand when I write – that in life there are simply those who deserve an elbow in the stomach...

New york city