1 h och 23 minuter

Det är lördag, ganska sent på kvällen och folk har börjat kasta upp sina festbilder på Instagram.
Själv sitter jag och transkriberar veckans intervju. Tio minuter avklarade och ytterligare 1h och 23 minuter kvar.
 
Jag absolut älskar att intervjua någon och ännu roligare att lyssna tillbaka på exakt vad intervjupersonen sa. Men, när jag hör min egen röst kan jag inte låta bli att rynka på pannan.

En jobbarkollega från sommarjobbet utbrast en dag: "Gud, vilken porrig röst du har!"
 
Nu måste jag vara snabb med att säga att jag aldrig, någonsin har fått höra det förrut! Och nu när jag lyssnar på bandet så lyder tankarna som far huvudet: "Usch, låter jag verkligen sådär. Men, åh, sluta prata!"
 
Så förutom insikten att min egen röst på band inte är något jag direkt "älskar" att höra, så kan jag nog även konstatera att jag är lite av en workaholic.
 
Med en snart uppdrucken Powerking på bordet har jag en lång kväll framför mig. Ikväll ska en personporträtt skissas på. Den här fasen är nog en favorit. När man sitter med råmaterialet framför sig och sakta börjar forma den till... tja, den delen återstår att se.
 
Dags för mig att återvända till ljudfilen.
 
lördag - personporträtt - powerking - workaholic
1

The charm of being me

Nu kändes det lite dumt. Här sitter jag och bloggar på studentbloggen och glömmer nästan bort den här lilla bloggen. Ja, jag fick lite samvetskval och eftersom jag trots en sen kaffe fortfarande är tröttare än trött så tänkte jag dela med mig av studentbloggens inlägg:
 
Finns på:
http://www.gaudeamus.se/2013/09/the-charm-of-being-me/
 
 
Då är det dags för terminens blogginlägg nummer två i ordningen. Den här terminen har lovat mig själv att vara duktigare med bloggandet. Inga fler veckolånga uppehåll. Inte här inte. 

I stundande ögonblick sitter jag och smuttar på en varm kopp kaffe, för det finns liksom inget bättre sätt att avsluta en dag på. Eller? Har du något bättre förslag får du gärna dela med dig.

När dagens portion av studier var undanstökat och senaste artikeln nästintill färdigskriven så är det äntligen dags för en stund för mig själv. På tal om artikeln så är det kul att se hur mitt skrivande förändrats under åren. Från den smått kaxiga 16 åringen som intervjuade killen som styrde Gävles hetaste klubb Slick City – till tjejen som stirrar tillbaka på mig i spegeln. Några år äldre, ett par grader mindre fjortis (bara några!) och förhoppningsvis jäkligt mycket smartare.

Visst, jag gör fortfarande ibland samma misstag tre gånger innan jag lär mig och är fortfarande sådär gulligt naiv men det är som man säger: ”The charm of being me!”

Godnatt!