october, what the ------

Oktober. I vanliga fall ser jag oktober som en upptrappningsmånad. Ungefär här kommer min storasyster som fyller år just denna månad skicka ett sms och skälla ut mig eftersom det inte alls är en upptrappningsmånad uten hennes månad. Men! Låt oss vara ärliga. Oktober ÄR en upptrappningsmånad. Inför Halloween som slutar precis lagom för att lämna plats åt ljusslingor och julmusik som förbereder folket inför julen. Men inte i år. Det här året har Oktober varit månaden med stort M. Och inte bara för att jag ska till New York. Typ nu. Yes, du hörde rätt. I skrivande stund sitter jag och bästisen på Arlanda och med varsitt glas vin väntar vi på att det ska blir dags för boarding. Men, nog om mig. Oktober.
En god vän förlovade sig. En morbror, han som alltid varit mer som en storebror (ibland en jobbig sådan) välkomnade sin dotter till världen och är numera en tvåbarnspappa. Helt sjukt. En syster är nära slutet på sin utbildning och den andra har äntligen börjat komma ut ur en jobbig pluggperiod. Och jag? Jag har slutat plugga, börjat jobba på ett ställe där jag känner mig som, tja, som hemma. Fast inte nu-hoppar-vi-i-pyjamas-och-sätter-upp-håret-i-en-boll-och-spelar-spice-girls-hemma, utan snarare, fast-jag-jobbar-kan-jag-slappna-av-för-att-jag-trivs-här-hemma.
Och låt oss inte glömma. Jag ska till New York! Inte bara det. Jag ska till New York med Henne. Bästisen även kallad Josefine. Så ja, oktober. <3
 
October. Usually this is just the month before. Before something else. Right about here my big sister will send me an angry text cause it's not just a month before month, but actually her birthday. And yes, that's true. But let's be honest here. October IS a month before month. It's the month leading up to Halloween, which in turn ends just in time to make room for lights and christmas songs that prepare the people for Christmas. But not this year. Cause this year October has been the month. Not only am I going to New York. Like right now. That's right, you heard me. As we speak (or write) me and the best friend are sitting at Arlanda, each with a glass of white infront of us, just waiting for boarding call. But enough about me. October.
A dear friend just announced their engagement. And I couldn't be more happy! An uncle, who's always been more of a big brother (sometimes an annoying one) welcomed a daughter to the world and now holds the title of two-child-parent. Insane. A sister is closing the end of her education (I'm so proud), another one is just coming out of a difficult study-period. And me? Just having finished my studies I'm now working somewhere what I feel like, well, like home. Not let's-get-on-our-pj's-and-dance-around-to-spice-girls-home, but rather, I-know-I'm-working-but-it's-okay-cause-I-love-it-here kind of at home.
Oh, and let's not forget. I'm going to New York. It doesn't stop there. I'm going to New York with Her. The best friend also known as Josephine. So yes, October <3
 
Arlanda - Julafton - new York

not the first time

Den här gången var det faktiskt inte ens roligt. Jag säger den här gången eftersom det tyvärr inte är första gången jag har gjort något sånt. Så jag vaknar, fixar håret och bestämmer efter en snabb blick på klockan att jag inte kommer hinna med frukost. En termos och en macka görs iordning snabbt och slängs ned i väskan innan jag skyndar mig till tunnebanan. So far so good. När tåget sakta närmar sig Upplands Väsby inser jag att nåt känns fel. Men vad? Boken jag läser är fastfrusen i ena handen, termosen i den andra. Klockan är tio över sju och jag kommer komma i tid, så vad är felet? 
Skit. Så himla typiskt!! Sååå. Typiskt. Jag tittar på klockan och finner felet. Jag kommer inte komma för sent, så paniken uteblir. Men utbildningen jag ska på börjar 9. Så istället kommer jag en timme för tidigt. Med en suck lutar jag mig tillbaka. Tre minuter senare jämför jag tågets klocka med mobilens och hoppas att någon av dem fortfarande går fel. Men nej. För hela mitt liv är som en komediserie ibland, men vet du vad. Man vänjer sig efter... Några år. 
 
This time, it really wasn't all that funny. Okay, so that's not completely true. Oh, and I say this time cause (and I hate to admit this), this isn't a first for me. I've actually managed to do this more than once. Even more than twice... So this morning began with me waking up, styling my hair somewhat to make it, well, presentable, and with a quick glance at the clock I decided that breakfast would have too be had on the way to work. So very a thermos with pitch black coffee was made and thrown into a hadbag before I hurried off to the train. So far so good, right? I made the train. Knew I would get to the lesson in time. As the train got closer to Upplands Väsby, just a few stations before endstation Märsta where I was to take the bus to the hotel, I realised something was wrong. But what?
The book I was reading was frozen in one hand, the thermos in the other and my eyes where glued to the digital clock on the train showing it was ten minutes past seven. I would get there on time, so what was it?
Shit. So freaking typical. Sooo. Freaking. Typical. That's what it was. I looked at the time on my cellphone and phoned exactly what was wrong. Well, I wouldn't be late. Oh no, instead I would be one hour early. Since I wasn't supposed to take the six o'clock train at all. I was supposed to take the one leaving the platform at seven. With a heavy sigh I leaned back. Three minutes later I pulled up my cellphone just to compare the time with the one on the train. Still one hour early. Sometimes my life really is like a comedyseries. But you know what, you get used to it...after a few years.
Arlanda - Stockholm - första gången - utbildning

Breakfast at Tiffany's

Det var en, nej tre eller var det fyra veckor sedan? Veckorna smälter ihop när man spenderar varje vaken stund antingen på jobbet eller på tåget till jobbet. Men för några veckor sedan, tydligen minns jag inte alls exakt hur många så besökte min lillasyster storstaden. Under två halva dagar hann vi med en vinkväll toppad med sushi och spelkväll hemma hos bästa vännen följt av en frukostdejt på Saturnus dagen därpå.
Något trötta stod fyra tjejer med ögonen klistrade på frukostmenyn under rubriken "Petit dejeuner" i hela tio minuter när den söta mannen bakom disken frågar:
- Har ni sett frukostmenyn?
- Mmmm, svarade vi utan att lyfta blicken.
En kvart senare hade vi med hjälp av gymnasiefranskan översatt var vi kunde beställa, beställt och fick de varma drickorna.
Nu är det så att om det finns kaffe på menyn så är det kaffe jag kommer beställa kaffe, men när jag såg den varma chokladen som min lillasyster beställt (som verkligen, verkligen inte gillar kaffe - seriöst, jag kan inte betona nog med vilken passion den tjejen INTE gillar kaffe!), önskade jag för första gången att jag inte alltid valde kaffe, men vad ska jag säga - det finns i mitt DNA. Kärleken för kaffet alltså.
Att sedan njuta av frukost med de tre tjejerna, Annie, Josephine och lillasystern Missy innebär att samtalsämnet utan större svårigheter hoppar från halvseriösa "Vem av oss tror ni får barn först?" till hypotetiska scenarier ur en alternativ verklighet som jag inte kan beskriva utan att bli klassad som fullständigt knäpp. Så du får helt enkelt använda fantasin.
 
It must have been one, no three or was it perhaps four weeks ago? The weeks melt together when you spend every awaken moment either at the workplace or on the train going to work. But a few weeks ago, obviously I can't remember exactly how many weeks ago, my little sister (who to everyones surprise is only one year younger than me and should therefore be referred to simply as my sister, which I can't agree with since I was born one full year before her), anyways, she visited the big city. For two half days we managed to squeeze in an evening with wine, sushi and games at a friends house followed by a breakfast-date at Saturnus the following day.
 
So there we were, four somewhat tired girls, standing with eyes glued to the breakfast menu under the headline "Petit dejeuner" for ten full minutes when the cute man behind the counter wondered.
- Have you seen the breakfast menue?
As if we hadn't been staring at it for ten minutes and instead been staring at the wall.
 
Fifteen minutes later with some help of our high school french we had managed to translate the menue to the degree where we could order something to eat and then sit down and wait for coffee to appear. Now here's the thing, if there is coffee on the menu, I'll be having coffee. The only question is what kind of coffee I'll be having. But when I saw the cup of hot chocolate that was place infront of my sister, I almost wished I didn't always have to order coffee. But what can I say - it's in my DNA.
To enjoy breakfast with these three girls, Annie, Josephine and my little sister Missy means conversation that without difficulties jump from semi-serious "which one of us you think will have kids first?" and to hypothetical scenarious from an alternative reality that I can't get into without being classified as a complete wierdo. So you'll just have to use your imagination.
 
 
 
 
 
Stockholm - breakfast - friends - hot chocolate - saturnus - sisters