Häftapparatens olika funktioner

Fyra minuter. En påse med lättsaltade popcorn poppar färdigt i micron så jag sitter här med en deadline. Tack till min granne som poppade en påse med popcorn som tydligen var light och två sekunder senare knäppte upp en Pepsi Max. Och eftersom alla vet att man inte kan känna doften av popcorn utan att känna suget så har jag en påse med lättsaltade popcorn poppar färdigt i micron så jag sitter här med en deadline.
 
Fredagen har varit sådär löjligt härlig så jag måste få blogga av mig.
 
Idag gick jag upp redan klockan 8 och efter en stor svart kaffe hemma och en take away latte (med en väldigt viktig shot med espresso) senare mötte jag upp ett par kollegor från Gröna Lund. Planen var att besöka det välbesökta ABBA-museet men när vi fick veta att det var fullt sprang vi över till Liljevachs istället.
 
En och en halv timme senare var vi klara och tog en kort promenad till Gröna Lund för att ladda upp inför dagens pass.
 
När jag slutat klockan 18.30 blev det en timme i personalrummet där de som fortfarande jobbade hade rast & tillsammans med ett gäng blev det en massa snack och skratt när vi hoppade från ena samtalsämnet till det andra. Och vad pratade vi om? Tja, vad sägs om olika kreativa sätt att skada sig på jobbet? Som att framför ett gäng med väntande gäster böja sig under spärrarna och sedan halvt slå sig själv medvetslös genom att slå huvudet i den inte så mjuka metallstången? 
Sedan var det vidare till alla olika funktioner som en häftapparat kan fylla - som att häfta ihop en gylf som gått sönder. Eller topplessa vakter... Ska nog kanske inte gå in närmare på den där!
 
Idag blev jag varse om exakt hur härliga arbetskamrater man får sitta och luncha med & det är inte utan att man ser fram emot morgondagens tio timmars pass!
 
Nu är det dags för popcorn! Trevlig fredag!
 
 
Abba-museet - Gröna Lund - fredag - häftapparat - pepsi max - popcorn

Kaffe-incidenten på Gotlandsbåten

En lång varm dusch senare sitter jag åter på min säng. Duschen misslyckades med sin andra viktigaste uppgift; att väcka mig vilket förde mig till plan 2: Krypa upp i den mjuka sängen med en het kopp svart kaffe.
Eftersom jag har en ologisk rädsla för att bränna mig på just kaffe - vilket kan bero på att jag under sommarjobbet på Gotlandsbåten fick en passagerares ny upphällda heta kaffe på min kjol & strumpbyxor - så står kaffet på sängbrädan och kyls ned till drickvänlig temperatur.

Hur gick det med kaffehistorien på båten? Jo, efter att ha blivit nedkyld av sjukvården i ca 15-20 minuter fick jag kliva av båten (eftersom jag inte kunde jobba) i Gotland där jag knappt kände en själ (vilket inte riktigt kändes rättvist), och räddad blev jag av en arbetskollega som tog med mig till en finrestaurang där det blev mat & tjejsnack). Avsaknaden av blåsor innebar att jag fick hoppa på båten igen med strikta instruktioner att smörja in mina ben regelbundet.
Gamla goda tider det. Fyra år senare har ärren bleknat & Gotland ett avslutat kapitel.

Nu sitter jag i sängen likt en zombie & väntar tålmodigt på att vakna till. Näe, nu ska det bannemig bli lite kaffe!
Sedan är det ABBA museet time med ett gäng arbetskollegor.

Godmorgon.

I sällskap med Nisse & Manne

Tredje joggingrundan:
Tre dagar, tre rundor. Idag släpade jag ut mig själv på den tredje joggingrundan på raken. Enligt den lilla rösten på appen "Run keeper" så slog jag mitt eget rekord och lyckades hålla ut i 7.09 km. Sträckan var mer gles än tidigare, uppenbarligen så föredrar stadens joggare att bege sig ut strax efter 18-tiden och inte klockan 16.30. Kan vara så att vanligt-civilt folk (a.k.a de-som-inte-jobbar-på-gröna-lund), har en arbetsplats som inte släpper ut dem först efter 18.
 
Oavsett anledningen så vet jag inte om det var bättre eller jobbigare utan alla de dussintals andra joggarna som brukar befinna sig på denna sträcka. Nu fanns det ju ingen att springa om vilket gör att man känner sig ganska duktig, å andra sidan så fanns det ju ingen att springa om - vilket stundvis kan vara jobbigt. Typ som när man bara har 35 % batteri kvar i kroppen och det tar hela 2 % att göra en "omspringning".
 
Hmm, aja, jag får tänka på saken.
 
 
Med Nisse & Manne
Med mig på joggingrundan hade jag Nisse & Manne. Och då menar jag på intet sätt att två män sprang intill mig på hela den 42 minuter långa rundan. För visst vore det minst sagt lite jobbigt?! För vanligtvis vill människor som insisterar på att följa med på joggingrundan göra jobbiga saker... Som att prata!!! Något jag har sett väldigt många par göra ute på sina joggingrundor. Det ser ju visserligen mysigt ut. Men, personligen ser jag inte vitsen med att försöka föra en konversation på mina joggingrundor. Nej, då behöver jag all min koncentration på att andas.
Andas in. Andas ut. Och försöka inte att dö!
 
Pappapodden
Nisse & Mannes sällskap på joggingrundan utgjordes av ett avsnitt av Pappapodden. Pappapodden utgörs av ca. 35 minuter långa konversationer mellan två män som också råkar vara pappor. Vad handlar den då om? Tja, namnet är ju ganska talande för sig, men för den som fortfarande inte hänger med, så handlar den om hur dessa två män upplever pappalivet.
Riktigt underhållande är det och ja, efter åttonde podden (eller vad man nu än säger?), så är jag hooked! Nu kommer bara delen som jag absolut hatar: Att vänta på att nästa podd ska släppas. Vänta är så verkligen inte min starka sida.
 
 
Grannar
Efter 42 minuter av Nisse & Manne var jag åter tillbaka hemma. Vanligtvis brukar jag stå där, med händerna på knäna och flåsa som en person som har sprungit upp för världens längsta trappa efter att ha konsumerat en Big Mac med plusmeny. I det läget vill man inte se någon granne, utan så snabbt som möjligt ta sig upp till sin lägenhet.
Och istället för att få ta hissen upp själv, så stod jag där med en kvinnlig granne och gjorde mitt allra bästa för att kontrollera min andning. Väl inne i den pyttelilla hissen höll jag lite diskret andan och väntade på att hon skulle kliva ur.
 
Baywatch
Väl hemma var det dags för mina numera dagliga situps. Dessa situps är inte på något vis ett sommarmål som återkommer varje år, det vill jag bara klargöra! Utan detta har blivit ett livsmål! För sedan jag var 10 år har jag velat ha magrutor, och det är ingen tvättbrädemage à la Steven Segal som jag har velat ha, utan helt enkelt några konturer i form av rutor... Är det för mycket att begära? Troligtvis beror det hela på en överdos av serien Baywatch - men hur som helst har dessa rutor aldrig infunnit sig. Och nu vid 25 års åldern känner jag att om det ska hända, så ska det fasiken hända NU! 
 
 
 
Andas - Baywatch - Jogginrunda - Nisse & Manne - Run Keeper - grannar - pappapodden