Stress, tårar och sol

Läkarbesöket som har orsakat nervösitet och illamående är nu äntligen över. Jag fick en remiss och förklarade smärtan för läkaren. Började gråta på mottagningen och tror att läkaren lyssnade extra för det. Det är väl så det brukar vara, tårar, skrik, och utbrott är sånt som fångar läkarnas uppmärksamhet och uppmuntrar dem till att ta patienten på allvar. 
     Tjugo över två träffade jag Missy på stan, tillsammans gick vi till Subway där vi valde en Chicken & Bacon ranch sub och en Italian B.M.T. Mums, vad gott. Som vanligt satt vi kvar och segade och bestämde oss för att (utan anledning) unna oss själva lite glass. Blåbär och choklad med bitar och chokladsås i. Ytterligare mumsigt. 

En halvtimme senare var det dags för mig att ge mig av mot Silvanium där jag mötte läraren och monterade upp mina topp-3 teckningar inför redovisningen nästa vecka. 
Måste säga att jag gillade mina älsklingar mer mot en svart bakgrund som framhävde koldragen. 

Vilken dag det har varit. Stress, nervösitet, lättnad, tårar, god mat och lite sol utanför konstcentrum. 

Ännu en dag närmare sommaren...   

1

Summer nights

Ikväll visar de en av mina nya favorit serier på teve. Cashmere Mafia. Ännu en serie om starka kvinnor som har jobb i höga maktpositioner och ändå har tid att klä sig i de senaste dräkterna och klackarna från Prada, D&G och Michael Kors. För att nämna några namn.
     Älskar dessa serier eftersom man verkligen blir motiverad till att plugga och satsa på sina drömmar, oavsett om man vill bli kläddesigner, ekonom eller advokat. Inte för att jag vill bli någon av de nämnda men ni fattar vart jag vill komma.
    Det är måndagen.

Steg in i mitt rum där doften av nyklippt gräs hade hittat sin väg in genom den öppna balkongdörren. När sedan låten "Why don't you and I" av Alex band, på min playlist började spelas i vardagsrummet, kom äntligen Känslan.
Sommar känslan från tidigare sommar. Från de gånger jag suttit i balkongen med mina systrar och bara snackat om allt möjligt och bara skrattat och skrattat. Från när jag var liten och kusinerna från Göteborg kom till mormor där hela släkten samlades mot veckosluten och lagade persisk mat och skvallrade om det senaste. Mot slutet av kvällen då alla barn som lekt och sprungit runt huset och föräldrarna som stått i köket satte sig i det lilla vardagsrummet, och slappnade av med en kopp Yellow Label tea, persiska godisbitar och nötter.
Eller från tiden i Uddevalla då kvarterets barn fortfarande var ute när solen börjat gå ned vid tio tiden.

Den kommande sommaren är välkommen. Nu tar den sista systern studenten och själv har jag äntligen bestämt mig vad jag ska göra. Jag kan inte sluta le när jag tänker på att jag inte kommer vara i Sverige länge till, vilket innebär att sommaren kommer bli full av flört, bad och sena filmkvällar.

xxx sol & kram
1

Smärta

Ännu en läkartid väntar på tisdag så se till att skicka positiv energi mot läkarmottagningen i Sätra kl 13:00. Inför varje läkartid är det ångest och efter kommer tårarna. Hatar verkligen läkare som gång efter gång ger mig värktabletter som jag ska experimentera med tills jag finner en kombination som faktiskt fungerar mot smärtan. 
     Jäkla smärtan som jag dumt nog trodde hade försvunnit ett tag då den försvann när jag skakade på händerna och lyckades på skelettet att slappna av.
Så jag har en senknuta på högra handleden, smärtan börjar i handleden då det blir svårt och extremt smärtsamt att börja på handen och kan inte ens ta tag i en tunn tröja utan att smärtan skriker till. Smärtan sprider sig sedan ut i handen och snart även upp på undre armen. Det gör just nu både ont på undersidan och ovansidan av mina händer. Eftersom jag kände att jag fick oavbruten huvudvärk efter de höga doserna av Alvedon och Ipren som
jag tog mot smärtan under förra omgången, vägrar jag ta värktabletterna för handvärken.

Det som är deprimerande är att läkaren kommer vara motvillig till remiss till en ortoped och kommer vilja proppa mig full med värktabletter. Om jag någonsin kommer till en ortoped kanske även denne inte hittar någon orsak utan smärtan fortsätter.

Det enda jag kan tänka på nu är att: "Vad underbart, härligt och overkligt det skulle vara att fylla 21 år utan smärta".