Family edition

Visserligen så träffar jag ganska många människor på daglig basis. Jag menar, jag bor ju i Stockholm för Gudsskull, och i en korridorsrum för att toppa det hela. Egentligen så borde min sociala kompetens överglänsa de allra flesta. På samma sätt som någon som jobbar i en klädbutik går och organiserar andra butikers hyllor, så är jag arbetsskadad efter fyra månader på Gröna Lund. Med enda skillnaden att jag efter arbetskläderna kommit av fortfarande går fram till folk och frågar om de behöver hjälp med något. och lusten att hjälpa folk med deras åkband...är något jag kämpar mot. Varje dag. 
Hursomhelst, allt detta till trots, så är min sociala kompetens när det kommer till att umgås med släkten på ganska låg nivå. För i Stockholm har jag en väldigt tyst lägenhet att komma hem till och där finns det ingen som kan slänga ut en smart kommentar om exakt hur sakta jag äter... 
 
Nu ska jag iväg och jobba på min sociala kompetens - the family edition. 

Tillslut så händer det

Tre år senare gjorde jag det tillslut. Här kommer bloggen i en nyare tappning. Och utan att gå närmare in på detaljer så tänkte jag dyka rakt in i nästa blogginlägg. Dels för att jag är lite trött, dels för att det faktiskt är på tiden. Ser att det var ett tag sedan jag satte mig ned för att skriva ihop ett par rader.
 
Imorgon börjar min semester efter tre månaders sommarjobb och jag längtar redan. Förutom ett besök hem till mina underbara föräldrar så ska det få bli en tur förbi Göteborg & Uddevalla. Älskade Västkusten som jag har drömt om, på de där väldigt långsamma dagarna på jobbet.
 
Besöka mormor, välkomna min morbrors nyfödda till världen, hälsa på Starbucks & njuta av ett glas vin med Maria.
Bara några av sakerna jag ska göra på semestern.
 
Nu ska jag dricka en kopp innan-läggdags-te.
 
Godnatt.
Göteborg - Semester - Starbucks - Uddevalla

Press the green button, please

Tålamodet börjar tryta och energin som jag började säsongen kör på knappt 35 km/h, det spelar ingen roll hur mycket kaffe eller Redbull jag dricker.
 
 
 
Igår stod en man utanför min kassa och blev sur på kortläsaren för att den inte skrev på engelska. Efter att jag förklarade för honom att han får sätta in kortet igen brast något. Med armarna i kors blängde han på kortläsaren och det spelade ingen roll att jag vänligt såg på honom och sa "please, press the green button. Push the green button. Push the green button!!!!" Utan tillslut fick jag trycka på den själv, med orden: "Okay, I'll do it for you!"
 
Idag blev en kvinna lite sur för att rabatten som Gröna Kortet ger på åkhäftet inte även gäller på åkbanden.

Och minnet av mannen som skrek mig rakt i ansiktet har ännu inte bleknat fullt ut. Anledningen till varför denna man som var en bra bit över 40-strecket?

Hans son (ca 18 år) hade inte fått ett guldåkband vid köp av hans Guldkort för femton minuter sedan, i en annan kassa utanför parken. Detta var givetvis mitt fel, och ännu dummare var jag i huvudet för att jag inte omedelbart gav honom ett nytt guldåkband.
Tja, det jag hade velat fråga honom var: "Din son som tidigare har haft ett guldkort. Märkte inte han att han inte fick ett band runt handleden?"
 
 
Tja, en sak man inser är hur läskigt stort antal vuxna det finns som inte tycker det är fel att stå och skrika ut sin frustration på en oskyldig 20-årig sommarjobbare. Sedan finns det såklart galet många väldigt trevliga också såklart!
 
Idag bjöd en tjej på jobbet på godis & livade upp hela biljettcenter. Medan åtta kassörer förberedde sig inför de kommande utskällningarna när kassan klockan 18.00 skulle slå om till konsertentré, loggade jag ut från jobbet och firade att jag slutade tidigt.
 
Första stopp blev systemet där en flaska rött inhandlades, sedan mellanlandade jag på sushi-restaurangen på T-centralen och sedan sprang jag förbi konditoriet Gateaux.
 
Nu har jag ätit, fått i mig ett glas rött & äter det sista av en gudomligt god princesstårta. Dags att ladda batterierna inför morgondagens heldag på jobbet.