How Stephanie Plum saved my life

I love that my first crush ever was on a book character. And it was a head-over-heal kind of crush that never really ended. 

Fifteen years after I first discovered Janet Evanovich it makes me smile when I look back at how those difficult years, being depressed and bullied lead me to where I am today - A writer and a published journalist. 

It was one day, when I was twelve years old, just recovering from a cold that my sister forced me to go with her to the school-library where I stumbled across this book. You know how they say ”Don’t judge a book by its cover”? This instance showed that sometimes it is good to break that cardinal rule, because it was the cover of the book that caught my attention and so I picked it up and took it home with me. That’s where it began. The book was One for the Money by Janet Evanovich and after quickly reading it, the following days I made a couple more trips to the library and brought all the books written in the series with me home - devoured them, fell in love and started to write. 

These books and reading in general was the perfect escape from school and those feelings of ”not really finding your place in the world”, that many teenagers have. For the first time ever I discovered how reading created an alternate universe of escape when your life isn’t all that great. The way that Janet Evanovich captured the characters Stephanie Plum and Morelli made me fall in love, not only with Morelli but with the books and I promptly recommended the books to all my friends, cousins and sisters who all read them and of course fell in love with either Morelli or Ranger, which one does. 

As dramatic as it may sound, I always considered these books to have saved my life. Though I had read books prior to this, this was the first time I was sucked into a world outside my own. And at a critical time when I really needed it. When I was trying to find myself, dealing with being called a nerd, ugly and more. A time when I was hating my life at school and wondering when it was going to end. 

So yes, I honestly believe reading saved my life. I understood the power of words and at twelve years old I decided to become a writer. 

As I am sitting and reading Stephanie Plum at the age of 29, I find myself giggling and as excited as I was then. 

Thank you Janet Evanovich and I truly hope that everyone out there will stumble across something like a book, a song or something else that changes your universe as One for the Money changed mine. 

 

En Suédois: 

Jag absolut älskar att min första förälskelse någonsin var i en bokkaraktär och det var en uppe-bland-molnen förälskelse som aldrig riktigt har gått över. Femton år efter att jag först upptäckte Janet Evanovich, ser jag tillbaka på de jobbiga skolåren med ett leende, för att de ledde mig till den jag är idag: en skribent och publicerad journalist. 

Det var en dag när jag var tolv år, inte helt frisk efter en förkylning när min syster tvingade mig att följa med henne till biblioteket där jag snubblade över den här boken. Ni vet hur man säger ”Döm inte en bok efter omslaget”? Den gången visade mig att vissa regler är bra att bryta mot ibland, för det var just omslaget som fångade min uppmärksamhet. Så jag plockade upp boken som fick följa med mig hem och det var början. Boken var Lovligt byte av Janet Evanovich och efter att snabbt läst ut den, sprang jag ett par turer till biblioteket de följande dagarna och lånade hem alla böckerna i Stephanie Plum-serien. Jag slukade varenda ord, blev helt kär och kort därefter började jag att skriva. Byte-böckerna och böcker överlag blev den perfekta flykten från skolan och från känslan av att ”inte riktigt ha funnit min plats” som många tonåringar har. För första gången upptäckte jag hur böcker skapade en alternativ värld att fly till när vardagen inte var riktigt så bra. Sättet som Janet Evanovich fångade karaktärerna Stephanie Plum och Joseph Morelli gjorde mig förälskad och inte bara i Morelli men i böckerna. Därefter rekommenderade jag böckerna till vänner, kusiner och systrar som också läste och blev kära i antingen Morelli eller Ranger, vilket man garanterat blir. 

Dramatiskt som det må låta, har jag alltid ansett att de här böckerna räddade mitt liv. Även om jag hade läst böcker innan dess, var det här första gången som jag så fullständigt sögs in i en värld bortom min egen. Och det i en tid när jag verkligen behövde det. När jag försökte ta reda på vem jag var och hantera att bli kallad för en nörd (som om det var något fult), ful och massa mer, en tid när jag hatade skolan och undrade när det skulle ta slut. 

Så ja, jag tror verkligen att läsandet räddade mitt liv och jag förstod kraften i ord och vid tolv år bestämde jag mig för att bli en författare. När jag läser Stephanie Plum, nu 29 år, sitter jag och fnittrar precis lika uppspelt som jag var då. Tack till Janet Evanovich och jag hoppas att alla därute snubblar över något som en bok, en låt eller något annat som fullkomligt förändrar din universum såsom Lovligt Byte förändrade min. 

 
 
 
Gävle - Joseph Morelli - Ranger - Stephanie Plum - books - inspiration - janet evanovich - journalist - one for the money - reading - writer

#MCITravels

Den här veckan får med all rätta #MCITravels. För det är vad en stor del av kontoret gör. 

Två av Stockholmkontorets chefer är i skrivande stund på väg till Geneve för ett besök på MCI’s högkvarter. PCO-teamets säljchef beger sig i veckan till Barcelona för tre intensiva dagar fullspäckade med möten och innan dagens slut lämnar jag Stockholm för en snabb tur förbi västkusten där jag på tisdagen möter upp O för att tillsammans representera MCIMötesdagen som anordnas av Göteborgs Universitet. Medan O av någon anledning hellre ville flyga till Göteborg valde jag att ta tåget. 

Alla som känner mig vet att för mig är tågresan helig och övernattningsväskan är självklart packad med tåg-kittet: en bok, lite godis och lättare tilltugg och kompletteras med en starbucks-run. Tre timmar av lugn med det svenska landskapet rusandes förbi utanför fönstret. Helt underbart. Eftersom tåget tar några timmar längre än flyget åker jag idag.

Göteborg är dessutom en stad med en hög mysfaktor så det blir lite lyx i vardagen med en övernattning hos vännen Persson med baktanken att spetsa till måndagen med en räkmiddag á la västkusten toppat med lite vin. 

 

En anglais: 

If nothing else this week truly deserves the hashtag #MCITravels. Because that is just what a large part of the office is currently doing. Two of the Stockholm office managers are on heading to Geneve as we speak for a visit to the MCI headquarters. Meanwhile our Sales manger is spending this week in Barcelona for three incredibly intense days filled to the brim with meetings. And before the end of today I am leaving the city for a quick trip to the west coast, where on Tuesday I’’ll meet up with O and our go-to-it-guy to represent MCI at the Meetings Day organized by University of Gothenburg. While O - for some unknown reason - preferred to travel by plane to Gothenburg, I chose to take the train. Not an odd choice to those who know me - I consider the train ride to be sacred and packed my overnight bag with the mandatory travel kit: a book, candy, a lighter snack which I will complete with a starbucks-run before departure. How lovely does that sound? As the trains takes a couple more hours than a plane I leave today.

Gothenburg is one of those cities I just love to escape to so I am meeting up with a friend for a sleepover and to spice up the Monday with a seafood dinner topped off with a glass of wine. 

 
Barcelona - Corporate - Event planner - Events - Geneve - Gothenburg - Göteborgs universitet - MCI - Meetups - Mötesdagen - PCO - Sales - Seafood

going to hell

Tack och lov för tidstämplingen på bloggen. Om inte datumet på förra inlägget hade placerat den på 6 november, alltså förra veckan, hade jag inte trott det. Känns som minst 3 veckor sedan. Vilket är standard för veckorna. Fredagar känns verkligen som mil från måndag. 

Den senaste veckan har varit en snabb repris av de intensivare sommarmånaderna. I onsdags gick kongressen som äger rum i april live, vilket i princip innebär att registreringen öppnade. Inte att blandas med när den går onsite vilket den alltså gör i april då. Förutom att göra hemsidan klar för publicering var det i sann event-anda, några sista minuten ändringar som behövde göras och två sekunder efter att jag vidarebefordrade dessa till vår Go-to-designkille fick jag svaret: 

”Jag är på akuten.” 

 För det är precis vad man vill höra - 2 timmar från deadline. 

Jag vet, jag kommer att hamna i helvetet, men… Och i mitt försvar var det bara en fot-grej och ingen dödlig olycka - i vilket fall vill jag tro att jag hade varit mer sympatisk… Med begränsade design och redigeringsprogram på min jobbdator hann jag precis börja göra ändringarna när han skrev att han var åter vid sin dator. Puh, kris avvärjt. Den 20 minuter långa lunchen som följde det här slutade med att jag sprang fram och tillbaka mellan kafeterian och min dator för att se hur det gick. 

När kongressen var igång var det full fart fram med allt annat. Det är sällan (aldrig) ett projekt åt gången utan vanligtvis tre. Vilket är varför det har varit tillbaka till att lämna kontoret efter klockan 18. Samtal till potentiella sponsorer, redigering av texter, förhandla arvoden för talare och redigering av planskiss. Allt i en veckas arbete. 

Så det blev att jag glömde allt om ikväll och hela den där gå ut med jobb-tjejerna-grejen - och började istället smida planer för en lugn, avslappnande helg skrivandes vid min dator och med långa kaffe/läsa bok-sessioner i sängen. Hur himmelskt låter inte det? Men den tanken försvann ut ur fönstret på 6.e våningen och istället sitter jag och räknar timmarna innan det är dags att bege sig till Helenas lägenhet för en förfest innan Natten.

 
English: 

Thank god for a timeline on the blog because if the date of the last post hadn’t put it on the 6th of November (last week) I would not have believed it. Feels like weeks ago. Fridays have truly been feeling like miles from Monday. 

This week has been a revisit to those intense summer months. On Wednesday the congress that is taking place in April went live, which basically means that registration opened. Not to be confused with going onsite which happens in April. 

Besides making sure that the website was up and running, there were, of course, a couple of last minute changes that had to be done with the website. Two seconds after I forwarded these to our go-to-design-guy I got an email saying: 

”I’m in the emergency room”. 

Cause that’s what you want to hear 2 hours from deadline. 

I know, I am going to hell, cause that was my first thought. In my defense it was merely a foot-thing and no lethal accident - in which case I like to think I would have been more sympathetic… 

With the limited design/editing programs on my work-computer, I had just started doing the changes myself, when he wrote that he was back at his computer working again. Puh, crisis diverted. The 20 minute lunch break ended up being me running back and forth between the lunch room and my computer to see how it was going. 

Once live it was full speed ahead with everything else. It is rarely (never) one project at a time, but usually at three. So it has been been back to leaving the office after 6 pm, making calls to potential sponsors, editing texts, negotiating fees for speakers and editing floor plans. All in a weeks work. 

So I sort of forgot about tonight - the whole going out with the girls at work-thing— and started to plan for a calm, relaxing weekend, sitting by my computer, writing with the occasional coffee/reading session in bed. Doesn’t that sound like heaven. But that thought went out the window and instead I am counting the hours before it is time to head to Helena’s place for a pre-party before going to Natten

Having planned for this for about a month I am just a bit excited. 

 
Career - Congress - Event planning - Events - MCI - Natten - PCO - Project Coordinator - Work - Work and play - girls