Vasaskolan - administrationen från helvetet

Igår gjorde jag ett besök på min gamla skola: Vasaskolan!

Att besöka sin gamla skola brukar leda till massor av blandade känslor.

I mitt fall ledde besöket till en stark känsla av ångest, eftersom jag var tvungen att göra det där fruktade besöket hos administrations-gänget. En stark känsla av ångest följd av en dubbeldos av ångest toppad med frustration. Teoretiskt sett vill man ju tro att dom, folk som arbetar inom administration, ska vilja hjälpa folk som kommer dit. Det är iallafall tanken jag försöker ha när ett besök är å så nödvändig. Dock, brukar jag alltid lämna kontoret (de befinner ju sig alltid på ett kontor) antingen i tårar, ilska eller frustration över antingen deras ovilja att hjälpa eller det där otrevliga attityden som leder till att de ogillas av så många.

Likt service personal kan man tro att de bör ha en viss mängd folkvett när de erbjuder den tjänst, de trots allt får betalt för! Trodde du det, tror du däremot fel! Det finns nämligen inga som är så ogillade som folk som från bakom ett skrivbord erbjuder folk "hjälp".

Att ett besök på Vasaskolan ska leda till den ångest jag känner nu, är tråkig eftersom det faktiskt finns ett par få ur personalen som inte riskerar göra elevernas liv till ett helvete. För när personalen som man vill tro ska hjälpa en under ens studier utgör själva anledningen till varför man väljer att öka på frånvaron, då är det illa!!

Tack och lov har jag tagit studenten! Vilket jag hoppas innebär att jag slipper återvända! 
Till nuvarande studenter kan jag bara säga: Lycka till och håll ut!!!

1

järnbristen spökar

Nu vill jag ha Friends-serien. Efter en akupunktur-tid en timme efter jag vaknat, en god sushi-lunch och sen en tre timmars fika paus är jag äntligen hemma. Hela dagen längtade jag bara efter att få komma hem och sova och nu är det snart dags. Då sitter jag framför teven och garvar när Ross sätter sig i en professors knä och kramar honom. Haha. Järnbristen spökar och tröttheten släpper inte förbi blogg-tjejen, så sidan uppdateras efter en kopp kaffe. Vilket innebär imorgon.

Til then...

Utgång i G-stad = längtar till Brighton

Nu när hetsen efter lillsyrrans födelsedag har lagt sig skulle man kunna tro att en våg av avslappning sköljer över mig, men jag känner mig som en zombie. Att gå på stan är inte min grej om jag inte har pengar som jag vet ska spenderas på kläder :p Så att springa runt på stan i jakt på presenter och klänningar till födelsedagskvällen har slitit en del. Torsdagen var det äntligen dags för henne att fylla 20 år och en mysig hemma-fest följdes av utgång till stans enda hyfsade klubb: SunCity. Förrutom fjortisarna som knuffades och trampade på oss så fort tillfället uppenbarade sig, var det en superkväll och viktigast av allt hade födelsedagsbarnet en bra kväll! :) Vilket gjorde mig till en glad storasyster.

Fredagen var det Maria och jag gick ut, återigen till klubb- Suncity efter en mindre, privat förfest. Väl inne började vi smutta på varsin Redbull och skrattade oss igenom två timmar innan vi drog till dansgolvet. Återigen var det att bli påtrampad, knuffad och få en metallarmband i huvudet. Kul! Det är priset man får betala för att man vågar sig ut på stan.
Lördagen var det åter ut, och den här gången med en flicka vid namnet Persson. Hangloose fick äran och natten dansades bort och avslutades milt när vi trötta hoppade in i bilen som förde oss hem. Det blev alltså tre halvhyfsade utgångskvällar som endast förgylldes av de söta Suncity-bartenderna. Vilket innebär att jag fortfarande längtar till Brighton's uteliv där varje natt, tro det eller ej, inte avslutades med att man blev knuffad av små-tjejer. 

Måste säga att det var en tjej som klistrade sig fast vid mig, på en mindre tom område och försökte knuffa undan mig. What's the deal?!! Äh, bitter är jag väl inte. Jag ska ju inte stanna här länge till!!