Äntligen hemma

Hemma i Norrland

Förlorat hopp

Jag har på sistone sakta tappat hoppet om människor. Vart jag än tittar ser jag hur folk talar illa till varandra, mobbar, trampar och knuffar varandra - som om det vore det enda sättet att klara sig i världen.

Bitter och förbannad är så jag känner, efter att utan att kunna agera stått vid sidan och sett på hur mina närmaste blivit illa behandlade. En flykt hem till min familj kändes som rätta valet och jag kände lättnaden ända in i hjärtat när vi sitter och dricker te. De är några av de få personer som jag känner behandlar andra på ett beundransvärt sätt - och några veckor här ska förhoppningsvis få mig att vilja möta världen igen.

Finns det helt ärligt talat något bättre än familjen?

Skriver förresten just nu en krönika om ämnet, glöm inte att spana in den på gaudeamus.se ;)