Jag hade faktiskt gjort det, på riktigt!
För tre dagar sedan hoppade jag på tåget med destination Slussen. Då jag har ett lokalsinne som utan större problem skulle kunna leda mig till Timbuktu när jag egentligen bara vill ta mig till Coop för att handla mjölk, visste jag att en halvtimme extra kunde vara väl användbar för att kunna förbereda intervjun. Och inte vara löjligt sen. Jag skulle intervjua en ung kille inför en artikel så med skrivarblocket, tre pennor (in case of emergency, för man kan inte ha för många pennor) och standard krimskrams prylarna som har sin plats i handväskan, skyndade jag mig ut och hoppade på tåget.
När jag ställde mig på andra tåget vid Fridhemsplan slogs jag helt plötsligt av panik! Min kamera. ÅH, NEJ! Hur kunde jag glömma den? Jag som skulle ta kort på killen, vilket var anledningen till varför vi skulle ses och inte göra intervjun över telefonen. Panikslagen hoppade jag av tåget vid St. Eriksplan och ringde en god vän som bor i närheten och som jag visste hade en kamera.
Självklart satt hon på bussen på väg mot sina hemtrakter. Tyvärr.
Med en snabb titt på klockan i mobilen och svordomarna som fyllde huvudet bestämde jag mig för att jag precis skulle hinna hem, hämta kameran och hinna tillbaka till fiket utan att vara alltför sen. FAN, FAN, FAN, förbannade jag mig själv.
Utan att slösa en minut tog jag snabbt ett kliv på tåget tillbaka mot Fridhemsplan och satte mig.
Helt plötsligt slogs jag av en tanke. "När exakt hann jag titta i min väska? Äh, där ligger den ju INTE, jag har glömt den." Uppgiven började jag gräva i min väska och där, under mina vita vantar låg den. Kameran. Stum, skakade jag på huvudet och insåg att jag faktiskt gjort det. Jag hade fått för mig att jag glömt kameran och sen utan att ens titta övertygat mig själv och fått panik.
Vid fridhemsplan klev jag av tåget och gick tvärsöver perrongen för att åka mot stan igen. Skrattande höjde jag musiken i hörlurarna och klev av vid slussen.
Efter en halvtimme på fiket får jag ett sms av min IP som berättar att han satt sig på kaféet och väntar. Förvirrad blickar jag ut över fiket utan att se någon som passar hans beskrivning. När han ringer frågar jag om han sitter på Hornsgatan, han pausar...Oj, var det hornsgatan?
Eh, ja. Självklart hade vi satt oss på två olika fik och förväntansfullt väntat in den andre. Ytterligare tjugo minuter senare började intervjun och när han lämnade fiket strax efter tre.
Allt ordnade sig till slut, men det var ingen dålig äventyr en helt vanlig fredag.