En helt vanlig tisdag
Det har gått sisådär sju år sedan jag tog studenten. Och det har hänt en hel del sen dess, det kan man minst sagt säga. En termin i Brighton, en halv i Göteborg, massa timmar spenderade bakom scenerna av Gävles studentkår och slutligen en flytt till Stockholm. Där det blev ett ämnesbyte från socialantropologin till journalistik samtidigt som jag varvade att frilansa med jobb på studentföreningen.
Hursomhelst. Igår träffade jag en gammal vän från gymnasiet som efter sex års studerande och slit på ett läkarprogram utomlands, äntligen tagit examen och nu jobbar för fullt.
Behöver jag ens nämna hur otroligt stolt jag är? Tror inte det.
Behöver jag ens nämna hur otroligt stolt jag är? Tror inte det.
Och då närmar jag mig sakta min poäng. Vilket är att det alltid är kul att se tillbaka på gymnasietiden. För det enda man egentligen ville var att ta studenten, om möjligt med så höga betyg som möjligt. Lyckan den dagen man äntligen fick klä sig i den utvalda vita klänningen var total. I sällskap av familj och vänner firades ett avslutat kapitel, först med den traditionella utsparken, följt av lunch med familjen innan det var dags för att hoppa upp på lastbilen och skrika sig hes på orden: "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bäst!" Finns det någon som inte minns den dagen som om det var igår?
Nu i efterhand så gick åren som följde hyfsat snabbt. Fast om jag minns rätt så kändes det inte så just då...
Idag, eller rättare sagt igår var det kul att träffa Caramell, läkarstudenten eller numera färdiga läkaren. För när vi sitter, står, går och pratar, vilket som, då inser jag hur långt vi kommit från de 18 åriga tjejerna som poserade i vita klänningar. Och inser att drömmar faktiskt går i uppfyllelse.
En kul insikt en lite tråkig och helt vanlig tisdag.