I take it back
Jag tar tillbaka det. Nu vet du visserligen inte vad det var som jag sa. Men ändå, jag tar tillbaka det! Någon gång under lördagskvällen mellan bubbel, tårta och standard sista-minuten touch up:en, du vet; måla på läppstift, bättra på rougen; så sa jag något om att jag inte längre tror att jag skulle vilja jobba 180 % utan att jag insett hur viktigt det är att ha sina lediga dagar emellanåt.
Samtalet handlade om det gamla goda ämnet ”Att jobba alldeles för mycket”, bara att ingen runt bordet riktigt kände att de gjorde det, trots att de allra flesta kör minst 150 % på jobbet.
Jag hade knappt hunnit säga min ganska nya åsikt kring lediga dagar innan vännen sa att:
”Om jag gör nåt jag absolut älskar, då kan jag tänka mig jobba 200 %” och snabbt fick medhåll från de andra.
Ju mer jag tänkte på det, desto mer håller jag med. Egentligen var det inte galet länge sedan som jag gjorde mitt bästa för att samla på mig så många deadlines som möjligt samtidigt som jag bloggade och självklart spenderade all tid däremellan med att plugga. När det kommer till skrivandet och eventjobben vid sidan om det har jag få gränser för hur mycket jag är villig att jobba för att det ska bli bra. Så ja, jag tar tillbaka det.
Kanske är vi den – the Workoholic generation.
För visst är de lediga dagarna härliga. Men det finns ingen känsla som slår att få snöa in sig på det man älskar.
I believe it was somewhere during last Saturdaynight, between the champagne, the cutting of the cake and standard last-minute touch up of make-up, that I said something about no longer thinking that I want to work 180 %. And how I’ve realized the importance of having weekends off.
The topic being the good old “working way too much” only no one really felt that they did. Even though most of the girls work 150 %.
I had only just expressed my newly formed opinion regarding days off when my friend said that:
“If I’m doing something I absolutely love, I have no problem working 200 %”. Having the others agree in her philosophy.
The more I thought about it, the more I agree. I mean it wasn’t all that long ago that I did my very best to get as many deadlines that had to be met, as possibly while blogging and of course spending all the time in between studying. When it comes to writing and working with events, the limitations of how much I am willing to work to make it good are few. So yes. I take it back.
Perhaps we’re it. The workoholic generation.
Cause yes, days off are great. But there’s nothing like getting to dig into the work you love and get a bit lost in it.