Med utsikt över World Trade Center och Cityterminalen smuttar jag på en ljummen kaffe och laddar för en natt på hotellet.
Det känns som en oundviklig klysché att upprepa, i synnerhet när det närmar sig ens födelsedag men, Gud vad tiden går snabbt! Nu har visserligen min födelsedag kommit, firats och passerat men "Oj vad tiden går snabbt".
Känns som igår som jag tog mig raka vägen från universitetet till Waynes Coffee där jag skrev på min nästa krönika i väntan på att tåget hem till Gävle skulle rulla in på perrongen. Här har jag suttit på första parkett när människorna rusar förbi på väg hem från jobb, skola eller afterworken.
Det faktum att jag har dragit mig hit för att skriva även när jag haft en lägenhet i Stockholm och inte längre pendlat har varit något mina vänner funnit otroligt underhållande. Vad kan jag säga? Jag lever för att underhålla mina vänner.
Nu har jag studerat, bott och fikat i Stockholm i fem hela år. Plats för klysché: "Vad tiden flyger!"
Egentligen så kommer jag faktiskt inte hit särskilt ofta längre utan det är när inspirationen sinar som lusten att återvända till stället där jag började skriva slår till.
Som nu. När tre jobbdagar arbetats av och fyra nätter återstår innan det är dags för några lediga dagar.
Och allt jag vill göra är att sitta och skriva hela dagen/natten med Alicia Keyes i bakgrunden.
With a view of Cityterminalen I sit sipping on a cup of coffee, getting ready for a night at the hotel. It feels like an unavoidable klysche, especially when you have a birthday coming up, but My god how time flies. On the other hand my birthday came, was celebrated and passed but still.
Feels like just yesterday that I went straight from University to Waynes Coffee at the Centralstation to write a few lines on my next column while waiting for the train home. I’ve sat here, on the front line as people rushed by going home from work, school or an afterwork.
The fact that I’ve dragged my ass here to write even after moving and having an apartment here in Stockholm has been to great amusement for my friends. What can I say? I live to entertain.
Today I’ve studied, lived and drank coffee in Stockholm for 5 years. Those who have read anything I’ve ever written know I’m not kidding about the drinking coffee part. Truth be told I don’t really get back here that often. Mostly it’s when I am low on inspiration that the urge to go back to the place where I first started writing kicks in.
Like now. When half the normal workweek has passed and I still have four nights before my weekend begins.
And when all I want to do is sit and write all day and all night with Alicia Keyes playing in the background.
