Snowcap

Tågresan för några veckor sedan var ofantligt mysig. Jag hade en bok, en stor latte och trots att det var en jobbresa hamnade min kropp i fullständig semestermood. Jag slappnade av och, kan du gissa vad som hände? Det som alltid händer när man åker på en efterlängtad semester efter en intensiv jobbperiod - jag blev givetvis sjuk.  

Vilket innebär att jag spenderade tisdagen med att mingla runt på mässan Mötesdagen, när jag egentligen inte ville något annat än att lägga mig ned och ta en tupplur. Inte för att det inte var spännande, men min kropp ville inte riktigt. 

Men det vet var inte ens där det roliga började (notera sarkasmen). Nej, morgonen började med den löjligaste promenaden någonsin, tack vare att min fantastiska GPS som hela tiden ville att jag skulle svänga till vänster. Trots att det enda på vänster sida var ett stup! Jag vet inte om jag borde bli förolämpad eller rädd av det faktum att min GPS uppenbarligen försökte döda mig. Slutligen bestämde jag mig för att sluta följa djävulen och istället kolla gatuskyltarna och voila, så var jag framme. 

Åter i Stockholm spenderade jag några dagar med att återhämta mig, vilket är ett finare sätt att säga att jag gav mig själv utegångsförbud. 

Den här veckan mådde jag bättre, inte helt frisk men du vet, jag kunde andas igen. Sedan är jag också väldigt lätt uttråkad och att bara ligga i sängen är inte hållbart. 

Så jag bytte ut den vanliga koppen kaffe mot en kopp te och gick till jobbet, med bara 3 timmar sömn tack vare mina grannar som utsåg trappuppgången utanför min dörr till perfekta stället att ta krissamtal. Klockan 4 på morgonen - natten. 

När jag sedan klockan 19 på måndagskvällen satt jag på ett kontor placerat i ett underjordiskt gym (ja det är precis like udda som det låter) var jag bara något trött, utmattad, zombie. 

Någonstans mellan vardaglig snack om vädret och att naprapaten som jag var på besök hos tryckte på mina ömma muskler, berättade jag om min åka-hem-rutin: att sitta på ett kafé på T-centralen och skriva medan folk rusar till sina tåg. Och fför första gången någonsin hörde jag någon utbrista ”vad mysigt”. 

Här är grejen. Jag har delat med mig av denna tradition med många människor och inte en enda gång har någon hört detta och kallat det för mysigt. Roligt ja, och väldigt ofta underligt, men aldrig mysigt. Utan att lägga alltför mycket vikt vid detta, men NU hade han min respekt. Självklart finns det en chans att han inte ens hörde vad jag sa, eller att han helt enkelt ljöd och himlade med ögonen i huvudet och tänkte ”vilken knäppis”. 

English: 

The train to Gothenburg was so cosy. I had a book and a large latte and even though the trip was work related, my body completely worked itself into vacation mode. I completely relaxed and then it happened. What always happens whenever you take a sought after vacation after an intense work period - I got sick.  

Which means I spent the Tuesday lightly mingling with people at the fair while I was really, really just feeling like lying down and taking a big nap. 

But that wasn’t even where the fun started (note that sarcastic tone). Oh no, the day started with my lovely GPS taking me for the most ridiculous walk in the pouring rain, constantly encouraging me to turn left when all there was on my left was a cliff. Don’t know if I should be offended by the fact that my GPS clearly wanted me dead. Sure I have a limited sense of location but I am not stupid. Finally I decided to follow the signs instead and voila, I reached my destination. 

Once back in Stockholm I spent a couple of days recovering, which is a nice way of saying that I put myself on a strict bed arrest. 

This week I did feel better, not great but you know, I could breathe again. Yes I have low standards. And also, I am very easily bored, so just lying in bed just doesn't do it for me. 

So I swapped the usual cup of coffee for a cup of tea and went off to work. Operating on not more than 3 hours sleep, since my neighbors decided that the hallway outside my door was the perfect place to take a crisis call 4 am in the night/morning. 7 in the evening as I was sitting in the office of my naprapat I was just a bit tired, exhausted, zombie. 

Somewhere in between talking about the weather and him pushing sore muscles which had me squirming, I told him how about my usual going home for christmas routine of spending a couple of hours relaxing at the Centralstation before taking the train home. And heard someone exclaim, for the first time ever, ”how cosy”. 

Here’s the thing. I have told this tradition of mine to a lot of people and not once have I heard anyone but me declared this to be cosy. Funny, yes, sometimes hilarious and often a bit odd but never ”cosy”. Not putting too much weight into this or anything, but now he had my respect! Of course he could have been lying and actually be doing a heavy eye roll inside his head thinking ”what a nut job”.