Snowcap

Så här sitter jag på Stockholm Central. I väntan på att vännen som jag aldrig lyckats klara kalla för något annat än Persson ska anlända. Eller på att hennes tåg ska. Fredagen till ära är stationen något mindre befolkat än under gårdagen då det verkade som att alla tåg bara släppt av sina passagerare här och, lämnat dem. Fast det var väl något i den stilen. 

Hur som helst. Oavsett hur mycket jag absolut älskar storstäder och folkmyllret, och oavsett hur uttråkad jag kan bli efter ett par veckor i en mindre stad, så är trängseln som uppstår på vissa knytpunkter som T-centralen under rusning (eller tågkaos) något som jag underviker så gott det går. Därför dröjde det knappt två sekunder efter att jag tagit en snabb titt på folkmassan igår innan jag promt eskorterade mig själv ut - till friheten. Lite dramatiskt. Kanske. Men seriöst, det var galet mycket folk! Och alla försökte se till att ingen annan stod på just deras yta, fast att de själva inte ens hade den först. 

 

Så här sitter jag på Stockholm Central. På den något mindre trafikerade Waynes Coffee där jag i skrivande stund laddar inför dagens maratonfika med en espresso. 

 

Fokus på de snygga naglarna, jag är inte riktigt redo att få koll på min pension än! / Eyes on the cute nails, I am not just ready to get on top of my pension just yet. 

So here I am sitting at Stockholm Central. Waiting for the friend, who I never managed to call anything other than Persson, to arrive. Or for her train to. With her on it. Being Friday and everything the station is somewhat less populated than it was last night when it seemed like every train had dropped off their passengers, and just left them here. Though I guess that's what they had done?!  

 

Anyways. It doesn't matter how much I absolutely love big cities and the crowds of people that usually reside in them, and neither does it matter how much I miss the crowds after a couple of weeks in a smaller city. If there is one thing I do my best to avoid it's the pushing that occurs in some nodes like for example the central station during rush hour (or stop in the traffic). One quick glance at the people and it took less than two seconds before I promptly escorted myself out - to freedom. Dramatic? Maybe. But seriously, there were just way to many people here. And everyone was trying to make sure that no one else was sharing the space that they were occupying, even though they weren't there first. 

 

So here I am sitting at Stockholm Central. At the somewhat less crowded Waynes Coffee where I am having a double espresso in preparation for a marathon coffee-date.