Snowcap

Tack och lov för tidstämplingen på bloggen. Om inte datumet på förra inlägget hade placerat den på 6 november, alltså förra veckan, hade jag inte trott det. Känns som minst 3 veckor sedan. Vilket är standard för veckorna. Fredagar känns verkligen som mil från måndag. 

Den senaste veckan har varit en snabb repris av de intensivare sommarmånaderna. I onsdags gick kongressen som äger rum i april live, vilket i princip innebär att registreringen öppnade. Inte att blandas med när den går onsite vilket den alltså gör i april då. Förutom att göra hemsidan klar för publicering var det i sann event-anda, några sista minuten ändringar som behövde göras och två sekunder efter att jag vidarebefordrade dessa till vår Go-to-designkille fick jag svaret: 

”Jag är på akuten.” 

 För det är precis vad man vill höra - 2 timmar från deadline. 

Jag vet, jag kommer att hamna i helvetet, men… Och i mitt försvar var det bara en fot-grej och ingen dödlig olycka - i vilket fall vill jag tro att jag hade varit mer sympatisk… Med begränsade design och redigeringsprogram på min jobbdator hann jag precis börja göra ändringarna när han skrev att han var åter vid sin dator. Puh, kris avvärjt. Den 20 minuter långa lunchen som följde det här slutade med att jag sprang fram och tillbaka mellan kafeterian och min dator för att se hur det gick. 

När kongressen var igång var det full fart fram med allt annat. Det är sällan (aldrig) ett projekt åt gången utan vanligtvis tre. Vilket är varför det har varit tillbaka till att lämna kontoret efter klockan 18. Samtal till potentiella sponsorer, redigering av texter, förhandla arvoden för talare och redigering av planskiss. Allt i en veckas arbete. 

Så det blev att jag glömde allt om ikväll och hela den där gå ut med jobb-tjejerna-grejen - och började istället smida planer för en lugn, avslappnande helg skrivandes vid min dator och med långa kaffe/läsa bok-sessioner i sängen. Hur himmelskt låter inte det? Men den tanken försvann ut ur fönstret på 6.e våningen och istället sitter jag och räknar timmarna innan det är dags att bege sig till Helenas lägenhet för en förfest innan Natten.

Thank god for a timeline on the blog because if the date of the last post hadn’t put it on the 6th of November (last week) I would not have believed it. Feels like weeks ago. Fridays have truly been feeling like miles from Monday. 

This week has been a revisit to those intense summer months. On Wednesday the congress that is taking place in April went live, which basically means that registration opened. Not to be confused with going onsite which happens in April. 

Besides making sure that the website was up and running, there were, of course, a couple of last minute changes that had to be done with the website. Two seconds after I forwarded these to our go-to-design-guy I got an email saying: 

”I’m in the emergency room”. 

Cause that’s what you want to hear 2 hours from deadline. 

I know, I am going to hell, cause that was my first thought. In my defense it was merely a foot-thing and no lethal accident - in which case I like to think I would have been more sympathetic… 

With the limited design/editing programs on my work-computer, I had just started doing the changes myself, when he wrote that he was back at his computer working again. Puh, crisis diverted. The 20 minute lunch break ended up being me running back and forth between the lunch room and my computer to see how it was going. 

Once live it was full speed ahead with everything else. It is rarely (never) one project at a time, but usually at three. So it has been been back to leaving the office after 6 pm, making calls to potential sponsors, editing texts, negotiating fees for speakers and editing floor plans. All in a weeks work. 

So I sort of forgot about tonight - the whole going out with the girls at work-thing— and started to plan for a calm, relaxing weekend, sitting by my computer, writing with the occasional coffee/reading session in bed. Doesn’t that sound like heaven. But that thought went out the window and instead I am counting the hours before it is time to head to Helena’s place for a pre-party before going to Natten. 

Having planned for this for about a month I am just a bit excited.