Lördagsgodis från studentbloggen Gaudeamus
Här kommer en oldie men en goodie. Bara för att det är lördag. Från studentbloggen på Gaudeamus:
Det var ju inte riktigt meningen att det skulle hända… Det bara hände. Det var kaos. Efter en lång dag på skolan möttes jag av stopp på den blåa linjen.
Typiskt. För det var inte lite folk som väntade. När chaufförens röst strömmar ur högtalarna i tåget och talar om: ”Det kan alltså dröja fem minuter eller en halvtimme innan tåget rullar igen.” Då suckar alla 67 medresenärerna som står och trängs på tåget, och jag hoppar av.
Kvar står en man envist med en portfölj hårt hållen och en blick som om han med ren tankekraft försöker få tåget att börja rulla. Tja, man kan ju försöka.
Att stå och trängas på perrongen är inte riktigt min grej och av erfarenhet vet jag att en hungrig Sara som lider av kaffebrist aldrig leder till något bra – så jag bestämde mig för en kopp kaffe på Waynes. För att slippa kaoset och samtidigt passa på att skicka ett par viktiga mejl.
En timme senare återvände jag till underjorden och hoppade på gröna linjen, men väl framme vid Fridhemsplan stod t-banan ännu still och det skulle få bli buss istället.
Eftersom jag alltid går med attityden att ”jag kan ju passa på medan jag är här”, så sprang jag förbi butiken för att handla krossade tomater.
Sedan gick allt åt skogen. Med en sjal och min absoluta favoritmössa i handen går jag med snabba steg mot bussen men innan jag kommit ut i ösregnet upptäcker jag att mössan är borta.
Panik. NEJ, NEJ, NEJ! Jag går tillbaka till butiken och låter blicken noggrant granska varje yta av vägen jag gick för några minuter sedan. Men, ingenstans ser jag den vinröda baskern. Jag skakar på huvudet och går fram och tillbaka två gånger innan jag springer in i Pressbyrån och frågar om dom fått in en mössa. Den kunde inte vara borta, jag vägrade att tro det. Min vinröda basker, den mössan som startade min basker-samling, den jag köpte under terminen i Brighton för fem år sedan. Den första – liksom!
Men på Pressbyrån hade de inte fått in nåt och inte heller killen i spärrarna som med en uttråkad blick räcker mig en ”lost and found” broschyr. Blicken som sa: ”Åh, nej, ännu en som har tappat nåt.”
Till slut blev det för mycket. Tårarna börjar snabbt falla och innan jag kan hindra mig själv står jag och bölar på Fridhemsplan. Jag gräver genom min väska och hoppas att den ligger gömt under min termos, men nej. En äldre man som delar ut tidningar räcker fram en servett och jag fortsätter att gråta.
Jag är på väg för att kolla med personalen i Prisextra butiken när jag går förbi Espresso House. Där faller blicken på avskiljningsväggen för Espresso House sittplatser – där ligger min vinröda basker.
Tårarna torkar på tre sekunder och jag sliter snabbt åt mig mössan och med sänkt huvud går jag mot bussen. Hela vägen intalar jag mig själv att ingen av de 300 personerna som var i gallerian har sett mig! Ändå kan jag känna hur någon som satt på fiket fångade hela händelsen och sitter någonstans i Stockholm och berättar om ”Tjejen som fick ett utbrott på Fridhemsplan. På grund av en mössa.”
Jag bjuder på den!