Snowcap

Jag gick in i ett rum. Satte mig. Såg mig omkring, och kunde inte förstå var jag var. Det dröjde ungefär 10 sekunder innan jag lyckades orientera mig och började skratta för att det var så bisarrt. 

 

En sak som jag och som jag tror många i min omgivning alltid sett mig som, är en otroligt positiv person. Positiv i den bemärkelsen att jag verkligen anser att allt är möjligt, bara man är villig att arbeta hårt för det. Jag älskar att motivera och peppa mina vänner och har om inte alltid så väldigt länge gjort mitt bästa att se saker ur ett positivt perspektivt, bara för att livet blir så mycket roligare då. Inspirationscitaten plockade från Pinterest, Instagram och böcker satt uppe runtomkring mig. 

 

Två månader efter att jag gick in i ett rum på kontoret och inte kunde orienterade mig och ett år sedan idag, gick jag till läkaren som sa att jag var utmattad. All den positiva energi som jag hade försvann ut i intet och lämnade kvar ett tomt skal. Även om jag varit deprimerad tidigare så var det inget gentemot vad som hände nu. Jag bara fanns inte längre. Alldeles för mycket jobb, i kombination med noll fysisk träning, en känsla av att ingen uppskattade mitt arbete, mig, och så några fel ord i helt fel tillfälle - så var jag där. 

Under några månader lämnade jag kontoret efter halva dagen med en känsla av att inte kunna andas. Hemma la jag mig i sängen och sov för att dämpa tröttheten som inte riktigt ville ge med sig. All min sociala kompetensen var borta och med mobilen i ständig flygläge isolerade mig så gott jag kunde. 

 

Ett år senare, efter oändliga meditationspass, en massa träning, väldigt mycket vila och jag ska inte ljuga, en hel del vin så är jag nästan tillbaka till mig själv. Tröttheten, andningen och det sociala är mer eller mindre tillbaka på Sara-nivåer, eller nästan. 

 

Det som har varit det svåraste är ändå att hitta tillbaka till är den positiva känslan som väldigt länge varit jag - den som ger en känsla av frid inombords, som motar bort irritationen gentemot småsaker i livet och som hjälper en att gå framåt och inte bara gå vidare. 

 

Nu, ett år efter första läkarbesöket, efter ett miljöombyte, en ordentlig träningsrutin så har jag åter börjat låta mig själv inspireras igen. Pinterest, Instagram och inspirationstal. 

 

Alla människor är olika och behöver olika saker för att må bra och jag tror inte att den väg jag valde är rätt för nån annan än mig. Meditation och yoga är nog något för alla - hur flummigt det än kan låta. Men personligen måste jag ändå rekommendera att finna det som inger en känsla av positivitet. För vissa är det bilder på kattungar. För mig är det att bläddra igenom inspirations-citat på Pinterest eller bläddra igenom bilder på urgulliga paret Meghan & Harry! 

 

Ska man sedan se på positiva sidan av allt - så har min radar för miljöer och attityder som inte kommer att fungera för mig blivit känslig - och så har mitt immunförsvar mot good-for-nothing-douchebags blivit ganska så stark.

Troligtvis dels de där vitaminerna jag tar.