Snowcap

Till skillnad från alla andra tisdagar i mitt liv började den här tisdagen med en tvångsuppväckning av en åttaåring. Följt tätt av en relativt smidig frukoststund tillsammans med en åttaåring, som gick smidig hela vägen genom påklädningsprocessen - till och med strumporna var på! Sedan slog ljuset rött och som en blixt från himmeln bestämmer sig en viss åttaåring att han inte ska till skolan. 

 

Frågan varför ska han inte till skolan - inser jag är det första som naturligt dyker upp. Detta vet jag för att jag har ett starkt minne av att ställa frågan upprepade gånger. Men vad sägs om jag berättar att det enda svaret på frågan är att upprepade gånger svara: "Jag ska inte till skolan!" Först i en motvillig ton, sedan i en tålmodig ton (som om det är du som inte fattar varför han inte ska till skolan), sedan i en pedagogisk ton och slutligen med ett skrik. Måste ju älska ett budskap som levereras med volym. 

Så tisdagen - dagen som jag tidigare utnämnt till "bubbel-tisdag" - fick inte en start som matchade den soliga morgonen. 

Tänk bara att en helt vanlig tisdag en gång i tiden kunde börja med en omelett, en kopp svart kaffe och en stund av lugn framför travel channel. Tja, efter idag har jag bestämt mig, att jag helt klart är en kopp-svart-kaffe-på-morgonen-tjej snarare än en den tjejen som försöker förklara för en åttaåring varför man måste gå i skolan. 

 

In contrast to every other Tuesday in the story of my life, this Tuesday began with me getting an eight-year old out of bed. Followed by a relatively smooth breakfast session with the eight-year old, which was smooth all the way through the whole getting dressed-process - he even had his socks on! And then the lights turned red and like lightning from a bright blue sky, a certain eight year old just decides, out of the blue, that he isn’t going to school. 

I know what you’re thinking, this is a piece of cake or even a piece of pie. But what if I tell you that upon asking the eight year old ”Why he wasn’t going to school?” the only reply would be: ”I am NOT going to school!” First in a slightly grumpy tone, then patiently (as if you are just not understanding that he is NOT going to school!) and finally the message was delivered with a scream. Gotta love that. A message delivered in volume. 

So the Tuesday - a day I once declared as ”champagne-Tuesday” - didn’t have a start matching the absolutely gorgeous weather that was outside. Though I do love the eight year old in question more than chocolate, the whole endless arguing and the: ”Do this, do that” is just not for me. 

And on a day like today I feel that I am definitely way more a-black-coffee-in-the-morning-kind-a-girl rather than the girl who tries to explain to an eight year old exactly why you have to go to school.